Mindre bra mamma

Det finns en grundtanke om att alla mammor ska vara bra. Skulle det mot all förmodan finnas mammor som inte är bra så är det bara "lite dåliga". De kanske kör med uppfostringsmetoder som mana inte förstår. Kanske skriker de lite mycket på ungarna. Kanske de dricker lite för mycket. Men ändå ska de vara bra mammor. För annars strider det mot våra inre föreställningar.

Jag skulle vilja prata lite mer om mammor som är mindre bra. Mammor som älskar sina barn, fast inte lika mycket som de älskar sej själva. Mammor som prioriterar bort sin avkomma för sin egen skull. Vad jag menar med det är mammor som inte kan tvätta ensamma med barnen. De måste alltid ha sambon eller sin egen mamma till hjälp. Helt enkelt för att de inte reder ut situationen själv. Mammor som inte kan ta sina barn till en aktivitet eller till affären utan att ha stöd av en annan vuxen. Mammor som väntar på att sambon ska komma hem DIREKT efter jobbet för att de vill bli avlastade ansvaret för sin lilla.

Nej nu pratar jag inte om mammor som går hemma dygnet runt och behöver andas, träna eller fika en stund, utan mammor som själva jobbar kommer hem och knappt klarar av att laga mat för att de har ett barn. De som alltid behöver stöd i en annan vuxen för att klara vardagen.

Min erfarenhet av dessa mammor är att de är osäkra. De tycker det är viktigare att skälla på sin partner om allt han inte klarar av än att leka riddare med sina barn. Det är mammor som stressat fräser åt sina barn när de kommer och vill leka med lera medan mamman själv sitter vid köksbordet och väntar på att klockan ska ticka fram så sambon kommer hem eller tills det är dags för barnet att sova. Jag talar om mammor som inte är dåliga, men heller inte bra.

Jag blir konfunderad över när dessa mammor får beröm av sina vänner. När de blir kallade världens bästa mammor, eller att de vet bäst vad deras barn behöver. Känner dessa mammor ens sina barn? Kan de svara på vad barnen vill bli när de blir stora? Vilken som är deras favoritfärg eller vilka lekar som är roligast? Har de frågat sina barn vad de tycker en bra kompis är? Eller vad de önskar sej allra mest? Tar de reda på vem barnen saknar eller frågar de vilka känslor som är roliga och hur det känns när man är ledsen? Pratar de ens med sina ungar? Eller försöker de bara överleva och kan skratta åt roliga saker barnet kan hitta på i farten?

Bli nu inte arga all ni mammor som går ut och gör saker på egen hand eller som alltid handlar ihop med er sambo. Det är inte er jag menar, utan alla ni mammor som egentligen inte gillar er roll men inte törs erkänna det. Jag pratar om er mammor som är oförmögna att närma sej era barn på ett intimt sätt. Jag pratar om er mammor som lever i förnekelse och som alltid vill ha bekräftelse.

Ge inte dessa mammor beröm. Sitt inte och säg att de är bäst när de inte är det. Hjälp dem att bli bäst istället. Då är man en riktig vän!