Automatiskt börjar jag undra hur våra liv är funtade om vi inte har tid för våra medmänniskor. Vad är det vi lämnar kvar den dagen vi dör? Är det inte all skratt, alla erfarenheter, alla samtal? Om vi inte tar oss tid för dem, vad finns då kvar i slutänden? Jobb? En jävla massa recept? Tråkiga TV-program? Jag gillar den typ av umgänge jag har fått till två av mina närmaste vänner. För oss är det självklart att om vi träffas så bjuder den ena på mat. På så sätt kan man umgås, äta och slippa stressen. Barnen är mätta, belåtna och kan leka smartare med varandra. Dessutom får man då chansen att vara i varandras sällskap mitt i veckorna. Allt blir inte inklämt på helgen. Jag älskar det. 100%.
För att ha chansen att utbyta nåt med mina vänner så umgås jag även på telefonen med dem. Speciellt Nettan och jag. Marcelo och hans killkompisar brukar reta mej och deras flickvänner för att de inte förstår varför A; Jag vill ha en fast telefon och inte bara mobil. B: Hur jag kan prata med i telefonen varje dag.
Svarte är så enkelt. Medan jag lagar mat eller städar och barnen är upptagna med annat så pratar jag i telefonen eftersom jag aldrig får tid eller tillfälle att åka och träffa dem utan barn. Vilket betyder att det är mat och sov och träningstider som ska passas hela tiden. För Marcelo är det bara att svänga över till en kompis på vägen hem. Han har inte matlagning och trötta barn att ta hänsyn till. Om jag då vill prata i en halvtimme så låt mej göra det. Dessutom gör jag hemsysslor samtidigt, och vännen min håller mej sällskap och road under tiden jag gör tråkiga sysslor. SLUTA TRACKA! När jag uttryckte det så förra gången gnället uppstod blev både Marcelo och Martin tysta och efter det har jag inte hört så mycket gnäll mer. För mej är det viktigt att få vara social. Så det så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar