Klockan är snart halv tre, becksvart natt, och jag orkar inte längre. I morgon ska jag skicka in en del. Jag tror jag struntar i det. Jag hinner inte. Hur ska jag hinna? Tack och lov har Marcelos föräldrar lovat ta barnen i helgen så att jag får någonting gjort. Jag vet att det blir bra, bara jag får ihop den röda tråden. Bara jag förstår vad det är jag ska skriva. Jag sitter som en pappegoja; VAD är det jag kommit fram till? Vilka TEMAN genererar en ny teoribildning i min analys? Vad kretsar resultaten runt? Ok då vet jag navet. Vad gör jag med det svaret då?
WHAAAAAA! Jag behöver en Anita sittandes bredvid mej på söndag som kan rätta alla tankefel. Jag skulle behöva den närmaste veckan vara ensam i en stuga och bara skriva, äta, gå ut och gå och skriva, och skriva och skriva. Men i morgon är jag hemma med sjuka barn! Jippi????
Men så tänker jag till. Det är bara en uppsats. Barnen är viktigare. Att vara mamma är bra mycket roligare än att ha ett VG på uppsatsen. Jag är inte nöjd med ett G, men just nu verkar det nästan orimligt att ens få det. Så här nattetid, när jag suttit med uppsatsen ett tag så blir jag stressad. Men på dagen när jag kramas med barnen då känner jag verkligen att det är de som betyder nåt. Det är de som är viktiga.
Så nu vaknade Lilla N!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar