Iskall walk

Pluto blev lämnad till veterinären i morse, då jag försov mej igen ( tredje gången denna vecka, som bara är tre dagar gammal...). Det var hjärtskärande att lämna över honom och gå! Det kändes som ett....svek. Inte att han skulle kastreras utan att han inte skulle vara med mej. Som han tjöt älsklingen. Det var ju bara tre dagar sedan han var där senast, svansen låg klistrad mellan bakbenen och han såg så ynklig och mager ut stackarn. Ändå kunde jag förnöjt konstatera att han ökat nästan ett kilo, trots att han var fastande, sen i måndags. Men personalen på mottagningen var helt fantastiska. Så jag kände mej trygg ändå, bara lite hjärtskärad.



I stället för Pluto fick jag med mej Tutan på promenad idag. Hon kom igår och ska vara hos oss medan Lillmatte tävlar i STORA SM i simning i helgen. Vi är så stolta så över vår duktiga lilla tös som fortfarande går i högstadiet. Om Ahlshammar kommer till start så tävlar de mot varandra..... det säger en del. Nåväl slut med skryt (för det är ju inte jag som ligger o nöter i bassängen två gånger om dagen sex dagar i veckan). Min uppgift är att ta hand om hunden. Och det gör jag så gärna. Så Bobbo, Rut och jag tog en promenad i kylan. Jag insåg inte förens efter tio minuter hur kallt det faktiskt var, när jag höll på att förfrysa öronen. Jag hade glömt mössa! Efter tjugo minuter var jag gråtfärdig och trodde öronen skulle falla av. Då kom jag på att jag hade en sjal som halsduk nånstans därinne bland alla kläder. Så den drog jag runt huvudet och då kändes livet genast mycket bättre. Flera gånger önskade jag att jag haft stora kameran med mej, för landskapet var bedårande vackert, nu blev bilderna så dassiga eftersom den lilla kameran inte kompenserar för att allt är vitt. Men vitt var det. Överallt. Rut njöt av att springa lös och körde huvudet genom snön flera gånger. Mitt älsklingsträd stod i sin vita prakt helt för sig själv och nån dag ska jag fota den ordentligt. Jag är barnsligt förtjust i björkar. Vet inte varför men tycker de är så vackra. 

































Trots långkalsonger, varma vantar, extra tröja, vinterjacka och sjal runt skallen så blev jag iskall om låren. Rut hoppade periodvis på tre ben när hon försökte värma en tass genom att inte sätta ner den. Nån långpromenad blev det inte, det var för kallt. Dessutom ringde dagis och sa att Lilla N hade feber igen så vi skyndade på tempot för att hämta skruttungarna. Den enda som kylan inte bet på var Bobbo. Han har ett värmande hårlager som skyddar trampdynor och en päls som håller både kyla och värme på stången. Han är helt enkelt den mest perfekta hunden någonsin. Alla kategorier.Och snygg är han också! Punkt slut.


På eftermiddagen kunde vi hämta en väldigt olycklig Pluto. Varje gång han körde tratten i väggen eller nåns ben blev han helt förstörd och satte sej ner och vägrade flytta på sej. Han var sååååå olycklig. Väl hemma drog jag av tratten och han fick busa runt med de andra hundarna. Nu har vi varit ute på en kort kisspromenad och han har fått mat i magen. Att han förlorat sin manlighet idag märks inte alls. Vi får väl se hur han känner sej när tratten åker på igen vid sängdags....