Skilsmässa

Det är väldigt få program jag följer på TV. Jon, Kate plus 8 var ett program jag såg lite sporadiskt under ett tag för länge sedan. Det var ett föräldrarpar som först fått tvillingar och ville ha en bäbis till. Och fick sex. Jag följde med deras resa från att barnen var runt två till strax efter de fyllt tre år. Sen har jag sett nåt avsnitt och upptäckt att de blivit fyra. Jag gillar showen. Ungarna är härligt vilda. föräldrarna inte tillrättalagda. De bråkar, förlorar humöret, skrattar och kämpar med vardagen. Helt fantastiskt att de lyckas hålla ihop familjen och inte drunknar!


Så tog jag lunch härom veckan och då fick jag beskedet. Barnen är numera fem år gamla och Jon och Kate ska separera. Jag vet inte varför det blev så chockerande. Det kändes i hela magen. Det var som om ett par kompisar skulle skiljas. Jag vet inte varför jag identifierat mitt och Marcelos förhållande med dem, men flera gånger har jag tänkt att kan de hålla ihop så kan vi. Men nu kan inte de det. Kan vi det då? I dag såg jag sista avsnittet. Sen har jag googlat lite. Tydligen skiljde de sej i december förra året och Kate försöker göra en Kate plus 8 nu, men Jon har kopplat in advokater. Visst kan man diskutera huruvida man ska utsätta barnen för det här. Men jag tror i ärlighetens namn att det är via TV programmet som de har fått en bra barndom. TLC ser till att de kommer ut på utflykter och att de får vara med om roliga saker, de betalar så familjen med Kate som har varit hemma med alla barn, ändå haft mer än bara Jons lön att leva på. Företag och privatpersoner har ställt upp med saker och hjälp som de inte skulle ha fått om de varit en kämpande anonym familj med åtta små barn. Och som Kate säger i programmet. Alla minnen som finns filmade, de är ovärderliga.


Marcelo och jag kämpar inte alls med vardagen som de gör. Inte ens i närheten. Men vi har också lite av det där att han jobbar jämt, kommer hem är trött, jag fixar allt här hemma och vi försöker få allt att gå ihop på nåt sätt utan att dränkas i räkningar, krav och måsten. Det börjar slita på Marcelo och periodvis har det varit slitigt för mej med att vara ensam med allt här hemma. Många anser oss som det där paret som alltid kommer att hänga ihop. Och jag hoppas verkligen att det blir så. Men det kommer inte gratis. Det är nåt man måste jobba på. Och vi jobbar på det. Fast precis som Jon helt plötsligt kände att det är inte så här jag vill leva, är jag rädd att Marcelo ska komma hem och säga samma sak. Det var inte så här jag såg mitt liv. För det kan hända. Det är en verklighet som vi som par måste förhålla oss till. Och även om det nog finns några olyckskorpar där ute som kraxar av lycka om vi skulle misslyckas tror jag nog att de flesta vill se att vi klarar av det här. Precis som jag helt förundrat undrade hur Jon och Kate klarade av att hålla förhållandet vid liv med sex 2åringar! Potträningen var ett enorm arbete bara det!


Nu sörjer jag deras skilsmässa en aning. Hoppas att de hittar tillbaka till varandra och kramar gubben extra hårt när han kommer inatt.