Lost

Så här ser jag ut numera. Stint
stirrandes på skärmen.

Det känns som jag lever i en bubbla. Det finns ingen verklighet. Bara datorn, barnskratt, kalla bilar och snö, snö, snö. Jag äter inte ordentligt/ vettigt, träffar ingen, samtalar aldrig. Jo jag pratar, men jag märker knappt vad ämnet är. Jag hör barnen och försöker utesluta deras röster så jag kan koncentrera mig på det jag skriver på datorn. Jag känner inte stressen men märker att jag är det för jag kan inte vara lugn, snäll och samlad. Jag blir lätt irriterad, märker knappt när Marcelo kommer hem eller när han går. Jag har börjat oroa mej på riktigt att inte hinna klart med uppsatsen till torsdag fm. Det känns omöjligt just nu. I morgon måste jag bestämma mej om jag kan gå upp eller inte. På tisdag har jag sista handledarmötet. Sen är det kört. Sen är jag ensam. På torsdag skickar jag in mitt skötebarn. På eftermiddagen ska jag ta igen en hel termin i spansk kultur. Sen är det 5 uppsatser att granska.  Och jag ska få veta vem som ska opponera på mej och vem jag ska opponera på. Jag tror jag får Magnus uppsats och jag tror att killen från Göteborg, som jag för allt smör i Småland inte kommer ihåg vad han heter nu kommer såga min skrift. Nu ska jag sätta mej framför TV;n en stund och se om barnen vill gosa med sin mamma. Det är inte så troligt. Just nu skrattar de så hela bygden kan höra medan de leker "Vem är rädd för Svarteman?"