Julgran och pepparkakor.
När storasyskonen fick åka och titta på sina kusiner när de tävlade simning på klubben så stod Lilla N och jag och bakade glutenfria pepparkakor. För er som inte lider av denna åkomma kan jag meddela att de torra, tråkiga pepparkakor som går att köpa färdiga inte ens med vilja och gott humör kan benämnas smaka som pepparkaka. De man bakar själv är gudomliga. I vanliga fall så brukar detta bak ske innan Lucia, men jag har inte fått tag på deg, och bakas samtidigt som lussekatterna tillsammans med tre underbara barn. Saffransbullarna ligger redan i frysen och det var bara jag och Lilla N hemma så det gick oroväckande smidigt. Tjopp tjopp så var de inne i ugnen, bruna och fina. Och himmelskt goda!
De två stora barnen kom hem, trötta och griniga. Stora N var jättebesviken för att han varit tvungen att sitta still en hel eftermiddag och kunde bara tröstas med att få sätta upp granen. I år har jag satsat på en plastgran. Marcelo sjunger Hallelulja och Äntligen, lik Gert Fylking. Vi var igår och köpte en plastgran på Rusta. De såg inte jättespännande ut så jag valde en liten och tänkte att till nästa år ska jag försöka hitta en som är bättre. Men när den väl kom upp här hemma så var den faktiskt riktigt fin. Jag satte upp ljusen men sen fick barnen klä granen som de ville. Och vad kul de tyckte att det var! Bästa kommentaren kom från Stora N: Mamma grannen barrar. Är det inte en plastgran? Skulle inte vi slippa barr i år? Jo det ska vi. Att den här släpper ifrån sej några gröna tussar när vi sliter i den gör ingenting jämfört med alla dessa barr som en riktig gran lämnar efter sej. Dessutom sticks den inte. Kräver inget vatten, tar inte lika stor plats och framför allt, argument nummer 1; Jag är ingen granmördare detta år. Jag klarar inte av skuldkänslorna när jag i Januari kastar ut en stackars döende gran bara för att jag ville ha lite fint några veckor. Av samma anledning undanbedes blommor i detta hus. Nu är granen uppe, prydd med silver, blå och svarta kulor, barnens dagispyssel, glitter, ljus och kärlek. I veckan ska vi göra smällkarameller som ska hängas upp. Och på julafton kommer min guddotter och ska få öppna en sån. Oh vad jag längtar! Nu är verkligen julen snart här!
De två stora barnen kom hem, trötta och griniga. Stora N var jättebesviken för att han varit tvungen att sitta still en hel eftermiddag och kunde bara tröstas med att få sätta upp granen. I år har jag satsat på en plastgran. Marcelo sjunger Hallelulja och Äntligen, lik Gert Fylking. Vi var igår och köpte en plastgran på Rusta. De såg inte jättespännande ut så jag valde en liten och tänkte att till nästa år ska jag försöka hitta en som är bättre. Men när den väl kom upp här hemma så var den faktiskt riktigt fin. Jag satte upp ljusen men sen fick barnen klä granen som de ville. Och vad kul de tyckte att det var! Bästa kommentaren kom från Stora N: Mamma grannen barrar. Är det inte en plastgran? Skulle inte vi slippa barr i år? Jo det ska vi. Att den här släpper ifrån sej några gröna tussar när vi sliter i den gör ingenting jämfört med alla dessa barr som en riktig gran lämnar efter sej. Dessutom sticks den inte. Kräver inget vatten, tar inte lika stor plats och framför allt, argument nummer 1; Jag är ingen granmördare detta år. Jag klarar inte av skuldkänslorna när jag i Januari kastar ut en stackars döende gran bara för att jag ville ha lite fint några veckor. Av samma anledning undanbedes blommor i detta hus. Nu är granen uppe, prydd med silver, blå och svarta kulor, barnens dagispyssel, glitter, ljus och kärlek. I veckan ska vi göra smällkarameller som ska hängas upp. Och på julafton kommer min guddotter och ska få öppna en sån. Oh vad jag längtar! Nu är verkligen julen snart här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar