Ledsen

I dag är jag ledsen. Jag liksom bär en sorg i bröstet. Jag försöker leta och leta vad det är som gör mej så nedstämd men alla argument jag har för min ledsamhet kan jag rationellt förklara bort. Jag behöver inte vara så här sorgsen. Det finns ingen anledning. Ändå kan jag inte trolla bort känslan. Jag kan inte få den att flytta ut från min kropp. Jag känner mej som en slagpåse, hängig, trött och utsliten, oönskad. Mitt i sången, när jag nattade barnen kom tårarna. Kunde och ville inte längre hålla dem tillbaka. Jag smet ut och kröp upp i en oförstående Marcelos famn. På sitt sätt försökte han trösta. Han höll om mej, berättade hur fantastisk jag är och vilken tur att jag har som har så många fina människor omkring mej. Men idag hjälper inte det. Fast det var skönt att få gråta. Det var skönt att ha en kärleksfull famn att krypa upp i. Och även om han inte förstår min ledsamhet så vill han mej väl och tystnade och lät mej få prata ut. Han lät gråten stillna, han fick mej att skratta och tillsammans tittade vi på youtubeklippen med amstaffen som hoppar runt i träd, på väggar, brevlådor och annat. Det kändes fint. Men ändå känner jag mej lika ledsen. Lika sorgsen. Jag vet inte varför men jag känner mej bortprioriterad. Jag känner mej utbytt. Eller det är fel ord. Jag vet inte vad som är rätt.

Utåt sett träffar jag människor, umgås gör massor av saker. Men ur min synvinkel är det dött. Händelselöst. Jag saknar vibrationerna, nerven, livet, rörelsen. Jag saknar en syster att ringa och beklaga mej till, jag saknar en bror som kan klappa mej på huvudet och skaka på huvudet åt virriga mej. Jag saknar att umgås med mina vänner som jag älskar och jag saknar att inte veta svar varför vissa i min familj inte vill ha mej, som min mamma, min kusin.....I den stora bullriga släkt som tillhör Marcelo så saknar jag att tillhöra en egen familj som bullrar runt mej och mina barn.

I bland undrar jag vad som skulle hända om jag dog. Hur lång tid skulle det ta för folk att inse att jag inte ringde, eller svarade i telefon? Hur många skulle sörja och vem skulle komma på min begravning? Jag inser tillfullo att det jag går igenom just nu är en släng av melakoni och självömkan. Jag inser väldigt väl att jag suktar efter beröm och bekräftelse. Men sanningen är att jag just nu är en smula skör. Jag ifrågasätter allt i min värld och jag söker svar på frågor som jag inte ställt högt. Luften har gått ur ballongen, jag behöver nån som kan boosta upp mej igen. Eller nån...innerst inne önskar jag att en hel bataljon av människor ska sluta upp vid min sida, stötta mina armar och hjälpa mej att se klarare. Jag vill ha en kör som sjunger lovsånger till min ära och...eller bara sluta känna mej så sorgsen och ensam mitt bland alla människor. Jag vill vara stark igen. Full av självförtroende och känna den där sprittande lusten ända ut i fingertopparna. Jag vill bli hög på livet.  Känna nerven....

Egentligen är det inte synd om mej. Egentligen behöver jag ingen kör eller nån egoboost. Rationellt vet jag mitt värde, jag vet vilken tur jag har. Men mina monster i garderoben tittar ut i bland. Och nu är de här. Känslan i bröstet är den samma. Sorgsen, ensam, halt och lytt. Ful.