I dag är det en ny morgon. Nya krafter och nya sätt att angripa känslorna på. Jag har funderat mycket under natten. Jag och min kusin hade ett intressant samtal via fb om vänskap, sårade känslor och förhållningssätt. Eftersom jag är lite långsam och behöver vända och vrida på argument en lång tid kommer jag nog bära med mej samtalet ett tag innan jag kan säga vad det gjort för min personliga utveckling. Men i alla boxarslag jag utdelat till mej själv de senaste dygnen så börjar nu en upprorisk Åza,( jo jag är två personer som diskuterar för- och emot mej själv) tänka på alla positiva kommentarer jag får. Jag funderar på hur omvärlden reagerar när jag kommer. Och ja, det finns de som inte gillar mej. De finns de som missförstår och helt enkelt inte tycker om det jag är. Men alltsom oftast, faktiskt, så ler folk. Jag får ofta höra hur kompetent jag är på mitt arbete ( men gudarna ska veta att jag ibland misslyckas, som den gången jag lekte regissör och var dödligt sjuk samtidigt... eller när jag hoppade på ett säljarjobb, jag säger bara oj oj oj!) Många tycker jag är rolig och samtidigt är bra på att lyssna. Flera gånger varje år påpekar människor att de är så vana att jag gör saker på ett bra sätt att det är svårt att ta när jag är mänsklig och felar. Förvåningen blir så stor att de reagerar negativ på mina sårbara och mindre bra sidor. Många som i början räds mitt sätt kommer senare tillbaka och säger att det bara är jag som vågar ta fajten. Att det var jag som sa som det var och var ärlig nog att i kamratskaplig anda säga de svåra sakerna. Här tänker jag framför allt på saker som hänt på universitetet men även i jobbrelationer. Men det händer även i mina närmaste vänskapsrelationer också. Jag är inte född som moder Teresa. Då måste man stå ut med att inte vara älskad av alla. MEN, det gäller även att ta till sej kritiken. Att försöka vara lyhörd för hur andra känner och uppfattar en. Just nu är jag inne i sån period. Jag lyssnar, funderar på vad som är mitt fel. Vad jag kan göra annorlunda. Det är inte alltid roligt att radda upp bevisen för vilken usel människa man är på ett bord och syna dem i kanterna. Men om man inte gör det då och då så tror jag inte man heller kan vara helt lycklig däremellan.
Jag fick frågan i morse varför jag ska ändra på mej, varför jag bryr mej. Svaret är enkelt för mej. Därför att jag vill bättre. Och jag tror alla ibland sätter sej och funderar kring sina relationer och varför mönster dyker upp som man inte gillar. Min senaste omgång var när jag bodde i Stockholm och kastade ut alla som ville ha mej bara för att använda mej som bollplank/psykolog/hjälp/att stjäla energi ifrån utan att vilja ha en tvåvägs relation. Under många år nu när jag kämpat med mitt tillfrisknande har jag stängt dörrarna för nya relationer för jag har helt enkelt inte hunnit med fler än de jag har om jag ska hinna med vardagen också. Men nu börjar jag öppna mina fönster och då hör jag också klagotjuten.
Jag har en lång väg av grubblerier framför mej. Jag har en hel del självransakan och många tårar till som ska falla. Men jag vet att jag kan komma ut på andra sidan starkare, lite äldre, klokare och full av självförtroende. Men jag tycker inte det är roligt innan jag kommer dit.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar