Jag blir så ledsen på vissa människor som finns runt omkring mej som ena sekunden ska var mej nära och i nästa spottar mej i ansiktet. Ja försöker att inta ta åt mej av deras hugg och sura miner, men jag vill samtidigt inte bli förhärdad så att jag inte bryr mej. Så då blir jag ledsen. Klumpen i magen växer. Det tycks som om vissa människor tycker att det är helt ok att bli sur på mej, sura i veckor för nåt som jag inte riktigt förstår, men när de själva beter sej plumpt så ska andra förstå (läs jag) förlåta och gå vidare. I min enfald tror jag inte att människor är elaka för att vara elaka. Jag tror det bara blir så. Att de själva inte mår så bra att det som kommer ut gör det av dåligt mående. Men när jag förstår och inte blir förstådd så känns det så sårande. Så illa gör jag inte. Jag har dåliga vanor som att komma 5-10 min försent. Jag gör det för att jag är dålig på att uppskatta hur lång tid det tar att åka, gå eller att parkera. Inte för att jag skiter i det. Men det ska vara ok att andra ställer in två minuter innan utsatt tid eller att de glömmer bort att man ska träffas överhuvudtaget. Jag ska respektera andras scheman, tider och dessutom komma ihåg dem. Men jag gör inte det. Jag kommer ihåg vad jag själv ska göra under dagen, inte mycket mer. Så om jag glömmer bort att du haft din läkartid idag eller att du slutar sent på torsdagar så är det för att jag inte lägger andras schema i mitt minne. Jag minns att du ska till läkaren men kanske inte vilken dag. Jag vet att du slutar sent ibland men inte när. Varför ska detta orsaka missnöje hos mottagar personen? Jag förväntar mej inte att du ska veta mitt schema! Jag meddelar gärna om du vill. Det gör mej ingenting. Jag kan upprepa det också. En annan dålig sida jag har är att jag tar åt mej av saker som egentligen inte handlar om mej. Men jag gör det med människor jag tycker om. Det brukar inte vara ett problem, men nu har det blivit det. Jag står i valet och kvalet att välja bort en människa som jag älskar och som jag vill ha i mitt liv. Men jag respekterar mej själv så pass mycket att jag inte vill gå omkring och må dåligt för dennes missnöje över mej. När allt är bra så är det så bra. Men när det är dåligt.....Jag funderar på om kärleken är ömsesidig eller om jag bara är ett jobbigt surr.
Men så funderar jag på varför jag har människor som jag väljer bort. Är det så fel på mej? Är jag så elak, egoistisk och trångsynt som vissa får mej att framstå? Jag tycker faktiskt inte det själv. Jag gör inte det. Men vem är jag att bedöma det? Egentligen är det mina vänner som ska säga om så är fallet. Och jag har frågat flera stycken av dem. Kristin sa idag att om man känner mej och vet om att jag är inte är smidigheten själv så älskar man mej för den jag är. För vi har alla dåliga sidor och de kommer med de bra. Med andra ord resonerar hon som jag. Flera andra har också blivit frågade och alla svarar att jag är bra som jag är, med mina dåliga sidor. Själv tycker jag att jag är lite plump, osmidig och tidsoptimist. Jag är lite för ärlig ibland och har lite lätt att ta åt mej. Men är det så himla farligt? Jag vill vara omringad av kärlek. Ni får gärna kritisera men gör det ur ett ärligt och snällt uppsåt. Då tar jag åt mej och lyssnar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar