Translate

söndag 24 oktober 2010

Dåtid, nutid, framtid

Jag har tre fantastiska barn. Jag älskar varje liten por i deras kropp. Ibland stör jag mej på deras beteende. Jag blir arg på deras skrik, irriterad på deras tjat. Men ska sanningen fram så är jag mest glad för deras upptåg, deras syskonkärlek, deras funderingar, deras skratt och bus. Jag försöker uppfostra dem till människor som är kapabla att ta hand om sej själva, som vet vilka verktyg de har i lådan, vad de behöver införskaffa och att det är coolt att vara snäll. Jag älskar mina barn så mycket att det gör ont i mej vid blotta tanken att de inte ska lyckas med sina liv. Vad är då att lyckas? Såklart att det är olika för dem alla tre. Men jag vill att de ska vara nöjda. Lyckliga så ofta det går. Känna att de respekterar sej själva och sina medmänniskor. Jag önskar att de fortsätter klättra för att vinna ny mark så länge de lever.Jag vill att de ska göra en skillnad, stort eller smått.

Själv lever jag med den inneboende frustrationen att jag kan mer. Jag kan göra större skillnad. Jag har kapaciteten. Men jag vet inte i vad. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska frigöra det stora i mej. Jag har börjat söka efter det mer aktivt. Jag accepterar att det inte bara "kommer" till mej. Marcelo är frustrerad över mitt sökande. Men jag behöver det. Min familj har aldrig uppmuntrat mej att hitta det där. I min familj ska man inte tro att man är nåt. Att jag går på universitetet som en av de första i släkten ( iallafall av de jag har kontakt med) ses inte som en prestation. Den vanligaste kommentaren är att det är synd om Marcelo som får försörja familjen medan jag bara lever på studielån. Ingen är stolt över mej. Ingen frågar vad jag behöver eller vad jag vill. De har de aldrig gjort. Mina närmaste kusiner på min mors sida har gett mej heja rop och tröstat mina tårar i den kampen jag förde att överleva min uppväxt. Men annars har reaktionerna mest varit att tystnad. Kanske känner de skuld över att ingen tog min hand. Ingen frågade hur jag mådde. Ingen vågade ifrågasätta min mor. Inte ens min pappa. Så under många år har jag försökt att överleva, jag har försökt att hitta min lycka, försökt bygga ett liv utan känslomonster som rör till det i skalle. Som en trasig sak lever jag på och försöker att leva som jag äntligen är hel. En lagad sak kanske kan bli bra till slut?Jag har försökt hitta ett liv där jag kan vara uppriktigt glad. I dag är jag där. Har varit där ett tag. Men samtidigt kan jag tycka att det är sorgligt att det är först efter 30 som jag börjar söka vad som är meningen med mitt liv. Så vill jag inte att mina barn ska leva.

Jag älskar mina barn på riktigt. Jag vill verkligen ge dem de bästa förutsättningar jag kan efter den förmåga som den här familjen kan erbjuda. I det ingår den större familjen med kusiner och farbrödrar, mor-och farföräldrar som älskar dessa triss ungar (tre lika ger högvinst) och verkligen kämpar med deras bästa för ögonen. Så kanske alla föräldrar tänker, men alla lever inte efter det. Det är ett aktivt val som jag gör som mamma, inte ett passivt val som kommer med ollen som förälder. Barnen har jag skaffat för min egen skull, mitt liv viger jag åt dem för deras skull.


Oj vad pretentiöst det låter. Det var inte menat så. Det var menat som en kärlekshyllning. Det var menat att på nåt sätt försöka sätta några ord på känslor och tankar som är för stora att beskrivas. Tystnad och massor av kärlek strömmande ur blicken beskriver bättre. Kanske. Jag vill bara ge dem allt, allt de behöver utan att bli oförskämda och styvnackade.

Inga kommentarer: