Vad är det för fel på mej?

Jag har fått frågan varför så många människor överger mej. Tänkte att jag ska ge min syn på saken.

Jag tycker inte att många människor överger mej. Jag är uppvuxen med en kvinna som inte har rätten att få vara i mitt liv pga missbruk. Det är min mamma, så hon har övergivit mej.En person. Min pappa finns kvar. Min mamma har bara en syster och med henne har jag fått två kusiner som jag är uppvuxen med. En av dem har lämnat mej. Hon vill inte ge någon förklaring varför och de skäl som hon nämnt i förbigående är inte logiska så jag drar mina egna slutsatser. Hon tycker att jag svek henne när jag skaffade barn. Hon satt i en situation i livet som inte var super enkel och jag fanns där. Helt plötsligt gjorde jag inte det på samma sätt. Så därför tror jag att hon tycker att jag svek henne. Det är två personer.

Min andra kusin, hennes syster, finns kvar. Vi kommer och går i varandras liv och jag hoppas att hon och jag kan prata med varandra om det skulle uppstå någonting.

Min pappa har ett gäng med syskon och har gett mej ett helt kompani av kusiner, som jag inte är uppvuxen med. Det finns vissa som fanns i mitt liv lite mer, Totte, Neli och under en period min Therese. Men resten av gänget känner jag inte. Vi lever inte samma liv, har inte samma intressen. Det är jätte kul att se dem ibland och jag önskar dem allt gott, men vi är inte involverade i varandras liv. Min kusin Neli och jag umgicks tätt en period. Hon satt i en situation i livet som inte var super enkel och jag fanns där. Väldigt mycket. Tyvärr satt jag också i en situation i livet som inte var så enkel och en kväll på fyllan bröt jag ihop och undrade varför jag skulle finnas för alla men ändå kände jag mej så ensam. Efter det ville inte Neli ha med mej att göra. Varför? Det vet jag inte. På senare år har jag hört att hon numera baktalar mej och säger elaka saker. Varför? Det vet jag inte. Ska sanningen fram så bryr jag mej inte. Sådana människor vill jag ändå inte ha i mitt liv. Så nu är vi uppe i tre personer.

För ett tag sedan kunde ni alla läsa om mitt avsked till en av mina nära vänner. Hon läste också den och ringde. Ett missförstånd. Två personer på olika ställen i livet. Hon hörde mej och idag är allt bra. Så vi är fortfarande uppe i tre personer.

Kvar i mitt liv finns de vänner jag skaffade mej när jag var runt tolv. Kvar finns alla de få människor jag själv velat ha kvar. Somliga har jag tät kontakt med, somliga har jag sorgligt nog lite mindre kontakt med. Det jag saknar som ensam barn är en familj. En familj att ringa till, att fira högtidsdagar med. En familj som delar min historia. Jag har en pappa som kommer till stan varannan eller var tredje helg, och då är han så sönder arbetad och allt han vill göra är att sova. Jag har ingen mamma. Jag har inga syskon och jag har inte så många kusiner som jag delar historia med. Så då blir jag ensam. I bland lider jag av det, ibland inte. Så länge vardagen rullar på så spelar det ingen roll. Vi har nära kontakt med Marcelos bror och hans familj. Jag har svär föräldrar som är underbara och jag har Marcelos kusiner och deras familjer i Halmstad som hoppar in och är som min familj i högtid stunder, grillaftnar, i kris men framför allt i glädje.

Men så ibland bränner det till. Då känner jag ett stygn av längtan. Då låter jag bli att ringa någon. Väntar på att någon ska ringa mej. Ibland får jag vänta länge. Flera timmar. Det har hänt att det gått någon dag. Det är fruktansvärt. Då gröper jag ner mej i min ensamhet. Vältrar mej i att ingen egentligen behöver mej. Att jag inte är saknad. Ibland sitter jag under familjestunder och undrar; var är min familj? När jag har haft dop är det mina vänner som kommer och OM jag skulle gifta mej( nej det är inte på G alla ni kompisar som envist tror det), vem skulle JAG bjuda då? Pappa.

Det som kanske skiljer mej åt från många av de som läser bloggen är just att jag skriver om det. Jag kan yppa mina tankar. I mitt glättiga jag finns ett djup och en sorgmod som så många inte kan få ihop med "glada" Åza. För jag är glad. Jag är positiv. Jag tycker livet är kul. Men de som har försvunnit från mej, både mamma och min kusin är människor som jag bryr mej om. Det är människor jag har älskat, och jag vägrar visa mej hårdhudad och låtsas att jag inte bryr mej. För det gör jag. Jag vill dessutom vara en som bryr sej om de som står mej nära. När jag älskar så gör jag det så starkt. Så himmelskt starkt. Det är inte nåt man bara kan sudda ut, låtsas som om det inte gör ont, för visst sjutton gör det ont. Men jag vet att jag inte är en hemsk människa. Jag vet att jag gör det jag tror på. Jag vet också att jag inte alltid räcker till, och det är sååå smärtsamt när andra inte accepterar det. För i en annan tid så var jag allas lilla psykolog och hade många, alldeles för många, personer runt mej med trasiga vingar. Då blev det konfrontationer när jag inte räckte till. Det gjorde ont och jag kände mej värdelös. Till slut kändes det som om jag blev uppäten och jag började göra mej av med de som jag inte ville ödsla energi på. Deras liv var inte mitt ansvar. Den resa jag har gjort i mitt eget liv har varit tillräckligt smärtsam, och det har kostat på att hamna där jag är idag. Det vet alla som haft en tuff uppväxt.

Min personlighet ligger heller inte åt det diplomatiska hållet. Jag säger vad jag tycker, frågar du får du veta. Vill du inte veta, fråga inte. Jag försöker att göra det på ett icke sårande sätt, men ojsan vad jag misslyckas många gånger. Jag försöker lära mej, jag biter mej i tungan, men det går oändligt långsamt på den fronten. Jag har en vän som kan be vem som helst att dra åt helvete och skaffa dej ett nytt liv så att den andra personer svarar med ett leende att det var ett bra förslag! Jag tillhör INTE den kategorin. Klart jag trampar andra på tårna ibland. Mitt andra problem är att jag så många gånger tänkt igenom det jag tycker. Att jag förstår den andras synsätt så väl att jag uppvisar förståelse till sömmarna brister. Det gör att folk blir så chockade över när jag tappar humöret eller när jag förlorar självbehärskningen, eller kontrollen vid stress tex, så att när jag säger något tokigt så det blir världens rabalder över det. Sist var det Marcelo som flög i taket för att jag sa:

- Du gör som du vill, men jag tänker att åka i alla fall.( det hela handlade om en träff med vänner och han ville inte åka och försökte få mej att avstå.)

Sen var det kört. Så egoistisk brukar jag inte vara. Är vi inte i ett förhållande och då är vi två om besluten. Det här trodde han aldrig om mej...osv, osv.

Ursäkta ibland surar jag till. Då är jag inte alltför diplomatisk.

En annan kommentar som orsakat rabalder var:

- Kom när det passar dej.(Jag fyllde år, bodde litet, och ville inte ha alla på en gång. Vissa personer kunde inte vissa dagar osv)

Reaktionen blev att; då var de bottenskrap, jag brydde mej inte om dem. De var inte viktiga.

Medan jag menade att jag hellre ville att de skulle komma än att jag bestämde en dag som inte passade dem. Jag ville heller inte att de kom när de var 17 andra där, för jag tycker om att få chans att PRATA med alla, inte hälsa och säga hej då i villervallan. Det tolkades inte så av den andra. För jag brukar inte vara så ofin. Jag brukar alltid göra det lätt för andra.( om nån nu tror att jag är ironisk så är jag inte det!)

Utöver dessa "små" saker (de var inte små för mottagarna och jag vill inte förminska deras känslor, men det är ju utrett nu så...) så har jag klampat i klaveret många gånger. Jag är inte smidigast i världen, men oftast brukar folk märka det ganska snart och då ogillar de mej från början så då går det aldrig så långt som till vänskap. Jag kan ta upp obehagliga saker, fula känslor och ifrågasätta när jag inte förstår. Men jag kan också mena en sak, som någonannan det inte är adresserat till tar illa upp för, och då har jag inte ens förstått att jag sårat någon annan. Det jag INTE gör, är att gå bakom ryggen, kommer nålstötar, antyder vad jag menar men inte säger rakt ut. Jag försöker ALDRIG vara elak, och mina handlingar är inte till för att skada någon annan. Det ligger inte någon taskig intention bakom det jag gör.

Så just därför gillar jag mej. Jag är inte bäst. Kan inte mest. Har massor att ändra på och hittar nya titt som tätt. Men jag bryr mej uppriktigt om och jag vill inte vara elak. Jag ger nog alla en andra chans och låter den andre förklara sej.( till och med när det slagit och spottat på mej i fyllan = inte ok för mej.) Jag tror alla mister personer i livet. Det gör ont, men jag tänker att andra kanske också fått ont när jag har valt bort dem. Och vi kan inte alla finnas i våra liv för alltid. Ibland är det dags att gå vidare. Hitta nya, viktigare och fräschare människor. Även jag byts alltså ut ....