Sport förälder

En onsdag som alla andra. Först en massa plugg sedan dags att packa väska med kläder och matsäck, hämta barnen klockan två. Äta lite sedan kör och sjunga, hoppa och kasta barn upp i luften, äta mellanmål. Plocka undan medan barnen leker i lekhallen. Fika, prata lite med andra föräldrar, packa i hop sej åka till fotbollen. Två barn somnar, väcka dem byta om sätta sej på bänken, jaga Lilla N, heja på Stora N. Trösta lite, byta om åka hem. Duscha barnen, laga mat, spela lite spel med dem medan maten puttrar på spisen. En snabbis in på bloggen, där är jag nu, sedan duka, äta natta barn, glo på TV. Men en sak skiljer denna dag år alla andra onsdagar de senaste tre åren. En väsentlig skillnad som gjort att allt gått mycket lättare och smidigare. Marcelo har varit med. För första gången. Idag satt han med barnen i knät och solglasögon och rockade loss till "Det lilla ljus jag har" och "tågsång" och alla andra visor och ramsor vi avverkar på 45 min. Han var med och hejade på sin son när han sparkade hårt i mål och han var precis som jag, han ropade och skrek på sin son lika mycket som jag gör. Kom igen då, bra, en gång till. Nej nu blev du tagen. Snyggt jobbat. Lite längre fram. Vänta på din tur. Om våra barn kommer att hata att sporta när de blir stora kommer det uteslutande bero på oss. Vi är precis så där gapiga som man inte ska vara. Jag är nog kanske snäppet värre. Fast det vill jag helst inte erkänna.

Jag älskar att engagera mej i barnens aktiviteter. Jag vill vara delaktig, och en mamma som bryr sej. Men det är en fin tunn linje mellan att bli en pestråtta och en stöttande förälder. Och jag har svårt att i hettans stund se skillnaden hos mej själv. Jag gapar lite för mycket. Men jag försöker att vara 95% positiv. Ibland halkar jag ner till 75%. Det är inte bra. Ungarna har ännu inte börjat spela match. De är för sjutton bara sex år. Förutom min son som är fyra. På tennisen har de ständigt uppe anslag om kurser hur man blir en bra sportförälder. Jag får nog dra med mej Marcelo och gå någongång. Innan vi knäcker våra barn, eller skämmer ut dem totalt.....