Många frågar mej om det blir fler barn så småningom. Ingen tror riktigt på mej när jag säger nej. Bara för att jag valt att skaffa fler än två så verkar det som om alla tror att man vill ha hundra barn. Jag vill inte det. Visst skulle jag råka bli gravid tror jag inte att jag skulle göra abort. Det beror ju på omständigheterna just då, men jag tror aldrig mer att jag vill gå igenom en sådan sak. En gång räcker för mej. Nej jag skulle inte välja abort, men jag skulle inte vara glad över att vara gravid igen. Barnet skulle självklart vara välkommet men det är själva grejen att ha fler barn jag inte gillar.
Jag är uppvuxen utan syskon. Jag har alltid varit ensam och eftersom jag växte upp i Lilla Helfetet så var jag ensam på många plan. Alltid drömde jag mej bort i stora syskonskaror på 8-10 ungar. Bara för att alltid ha någon att vända mej till. Ganska tidigt tänkte jag tre barn. Då har alltid syskonen mer än en person att vända sej till. Men ändå blir de inte så många att jag som förälder inte har tid. För det är jag som väljer att skaffa barn. Och även om vi hjälps åt i vår familj är det inte meningen att syskonen ska uppfostra varandra. Jag måste ta på mej den rollen jag har valt som förälder, att finnas där för alla mina ungar och kunna guida dem så rätt som jag tror. Det ska inte bara vara upp till dem att hitta rätt i livet. Det är faktiskt upp till oss som föräldrar att hjälpa dem att visa vägar som de aldrig skulle ha gått, hittat knappar de kan trycka på för att deras själsliv ska bli bättre.
Som nu när min prinsessa behöver extra omsorg och Spöket Labolina (Lilla N) inte accepterar att någon annan än hon ska sitta i mitt knä, så är det rätt skönt att kunna ge extra tid åt den som behöver utan att det är för många andra som får stå åt sidan. Lilla N får också vara med, men Mittimellan N är i centrum. Så idag var alla glada och nöjda. Så här kommer det vara en tid och skulle jag ha många fler att dela min tid med så skulle det bli mindre tid för alla. Så nu kunde prinsessan och jag natta de andra och sedan krypa ihop i min säng och prata om dagen och om morgondagen. Vi kunde viska till varandra hur mycket vi älskar varandra och hur vackra ögon vi har. Bara hon och jag.
Så några fler barn vill jag inte ha. Jag älskar mina triss ungar(tre lika ger högvinst) och nu ska jag ägna resten av mitt liv att vara en sån bra mamma jag bara kan åt dem. Jag ska ge dem tid, kärlek, råd, tröst och bannor. Dessa tre förtjänar det bästa för de är unika och alldeles makalösa. De förtjänar allt bra de kan få. De förtjänar en närvarande mamma och att få känna sej speciella. Då vill jag inte dra in fler i ekvationen. Kärleken jag känner till dem är så stora att orden inte räcker till. Det djup och den mening och de drömmar som barnen väcker i mej är mer fantastiskt än något annat jag varit med om.
Jag hoppas alla känner så för sina barn. Det tror jag nog de flesta gör. Men i mitt liv känns det såklart att mina juveler och gaphalsar är bättre, värdefullare och mer fantastiska än någon annan. Jag är hedrad över att få vara deras mamma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar