Min vän, min vän du gör ett misstag!

Jag har en vän som håller på att göra ett val som fullständigt driver mej till vansinne. Jag tycker inte om det, jag tycker hon gör fel. Hon är helt ute och cyklar efter mina mått mätt och jag känner att detta val provocerar mej å det grövsta. Men saken är den att jag har inte med det att göra. Hon är vuxen och fullt (?) kapabel till att fatta sina egna beslut. Jag lever inte hennes liv, jga behöver inte ligga med hennes känslor om natten och om sanningen ska fram så lever vi två helt skilda liv. Vi står inte på samma ställe i livet och jag kan inte ens börja förstå hur det är att knalla runt i hennes skor. så stor är jag att jag kan erkänna det. För så är det. Jag älskar min vän ofantligt mycket och jag vill henne bara väl. Mer än väl faktiskt. Men min kärlek kan inte föra henne framåt i livet, hon måste få leva sitt eget liv, även om det är kanske en smula svårt med en vän som mej som lägger sej i allt hon gör. Men jag försöker verkligen att inte bli alltför jobbig. Jag gör det. Men detta val, gör mej galen. I början kunde jag faktiskt känna ett stygn av upphetsning för hennes skull, jag kunde känna viss glädje mitt i fasan. Helt uppriktigt sa jag ord som jag idag undrar hur jag sjutton kunde stå för. Hur kunde jag stötta henne i detta?

Jag är en vän som inte gärna vill domdera hur andra ska leva. Jag kämpar för att få ett öppnare sinne och glädjas åt andra oavsett om jag inte håller med dem. Varje dag ser jag framemot de läxor som mina vänner lär mej. Jag längtar efter deras sällskap och jag fascineras över hur annorlunda och nyskapande de tänker och resonerar. De är inte som jag och de får mej att växa, de håller mej på tårna och tvingar mej att vigda mina vyer. Jag älskar det. Jag älskar mina vänner. Och denna vän är mej väldigt kär. Jag är väldigt beskyddande över henne och hon plockar fram mina värsta kompis-sidor. Hon får mej att sucka, rasa och bli en besserwisser. Jag vill henne bättre än vad hon ger sej själv och självklart tycker jag att jag har bättre lösningar än henne, annars skulle jag ju inte bli så arg. Men vem är jag? Med vilken rätt kan jag sätta mej på mina höga hästar och tro att jag skulle göra annorlunda om jag gick i hennes skor. Självklart skulle jag göra annorlunda eftersom jag är jag och hon är hon. Men jag vet inte hur det är att vara henne. Jag kan låtsas förstå. Till viss del kan jag leva mej in i det men jag kan aldrig till fullo veta. Men jag vill sååå gärna bestämma över henne när hon gör tokigheter som det här.

Snälla människa ta ditt förnuft till fånga. Du drar bara på dej mer huvudvärk i det långa loppet även om det känns bra just nu. Jag ser hur många tårar och du kommer fälla över ditt val. På ett sätt hoppas jag att jag har fel, fast samtidigt gör jag inte det. I just detta fall är jag egoistisk och hoppas att du vänder innan det är försent även om utgången kanske skulle vara bra. Men jag tror ju uppriktigt inte det. Så förlåt mej om jag rasar. Förlåt mej om jag börjar hålla föreläsningar. Jag är sådan och även om du inte ska behöva höra det, även om du inte ska behöva ta skit från mej så vet jag att jag kommer ha svårt att låta bli.

Å ena sidan vill jag inte höra, å andra sidan blir jag ännu mer förbannad när jag inte får veta, så jag vet ärligt inte vilket som är bäst. Varför ska jag ha det så svårt att hålla käft och bara vara glad för din skull? Nu brottas jag mellan tankegångarna att det inte är mitt liv och att jag inte ska bry mej vad du väljer och att jag älskar dej så mycket och då vill jag bry mej om dej.

Så om din schizofrena vän beter sej som en as skum kompis de närmaste veckorna så är det för att jag försöker lära mej något. Jag försöker att inte klampa dej på tårna och jag vill stötta dej och jag vill ge dej råd så att ditt liv blir bra, utan att för den skull diktera hur du ska leva.

Tack för att du lär mej något nytt, du ska se att när jag är 60 år kanske jag är en riktigt ok människa! =0)