Sömnlöshet

Jag har lidit av att inte kunna sova så länge jag kan minnas. När och varför det började har jag ingen aning. Periodvis i mitt liv har jag varit rädd för att gå¨och lägga mej. Det har ibland berott på mardrömmarna som jag vet att jag kommer att drömma men oftast har det varit att jag har varit rädd för själva insomningfasen. Eller att den inte ska komma, eller jag vet inte. Nu när jag inte är rädd är det vårt att beskriva den orationella rädslan. För att komma till bukt med problemen har jag testat en hel del knep, inget funkar. Det enda jag har hållit mej ifrån är artificiella medel, dvs tabletter, droger och alkohol. Min filosofi är att när kroppen är tillräckligt trött så sover den. Och i slutänden har jag alltid fått rätt. Till slut sover jag. Det har tagit 10 månader som mest, och efetr har jag haft en period med att kunna sova på kanske ett par veckor innan det satt fart igen och sömnen vägrar infinna sej. Detta gör att huvudet går i slow motion, man blir lite lättretlig och vardagliga saker är mindre kul. Medan jag var gravid med mitt första barn sov jag max tre timmar varje dygn under sex månader. Samtidigt som jag gick i skolan. Det tär på krafterna, men kroppen sover när den blir tillräckligt trött.

Skillnaden mellan sömnproblem och att inte få sova är himmelskt stora. När kroppen skriker efter sömn och små barn eller smärta håller en vaken. Det är tortyr! Det är 100 gånger värre än att lida av sömnproblem. Det är så obeskrivligt! Nu pratar jag inte om någon enstaka natt utan när det pågår i veckor eller i värsta fall månader.

Jag tycker att jag har övat mycket på att klara mej med lite sömn. Speciellt tiden efter mitt andra barn, som nog inte kan beskrivas på annat sätt än TORTYR, observera det stora bokstäverna. Men tiderna har ändrats och nu får jag faktiskt sova riktigt mycket emellanåt. Dock har det varit lite si och så sista veckorna. Tre små barn ska prompt ta sej in till oss under nattens timmar. Men vi har faktiskt en dubbelsäng så det är väl inte hela världen? Trångt, visst men det är ju gott om plats eller?

Efter en bild som den här inser man att det är inte många cm som jag

och Marcelo ska dela på. Lägg till att ingen av oss vuxna tillhör lättviktsklassen. Är det undra på att rygg och nacke värker så att jag håller på att kreverar? Kan jag tillägga att jag i natt kommer att slumra i soffan? Jag är i akut, AKUT behov av att få sova! Det går inte längre, det gör ont att vara vaken. Fysiskt ont. Jag avundas Marcelo som i morgon bitti får krypa ner i en tom säng i ett tomt hus och får sova. Även om det bara är 5 timmar så får han sova! Det var många veckor sedan jag fick fem timmars sömn. Men soffan och jag hoppas på en ostörd natt och en piggare mamma i morgon bitti!