Tankar kring känslan

När jag tävlar är det känslan som är viktig. Det lärde jag mej riktigt ordentligt förra året på årets sista freestyletävling för Bobbo.Jag har inga ambitioner att bli ett av Sveriges bästa ekipage. Jag 
tävlar för att det ger en morot för träningen. Hade jag velat satsa kanske jag inte skulle ha valt så många grenar samtidigt. Nej jag tävlar för att träningen ger mej och hundarna en ny dimension, för oss närmare och för att vi har roligare tillsammans. Men träningen blir tråkig om vi inte har ett mål och utvecklas, alltså tävlar jag.


Efter gårdagens tävling borde jag vara jätte nöjd med resultatet. Och det är jag väl. Att vinna en klass på uppflyttningspoäng är faktiskt riktigt okey! Att göra sitt första nollade lopp med så mycket oerfarenhet som han ha är mer än okey i min bok! Ändå är jag inte nöjd.


Jag har gått in och gjort tävlingar som känts bra men med dåligt resultat. Ta exempelvis agilityklassen igår.  Plutos första start. Han var taggad, med, ville framåt, sökte hinder, smaspelt var underbart. Han presterade och gjorde det bra! En liten miss av mej på slutet var det som ställde till det lite. Men vi var där och jobbade ihop. Det var fart, det var allt det är som är kul med agility. Ändå blev vi diskade. Efteråt var jag så nöjd med honom. Jag var nöjd över mej. Jag hann tänka, visste var jag skulle och allt hade känts bra. Den känslan gillar jag. Även om resultatet var dåligt.


I lydnaden kändes det som jag försökte släta över fel hela tiden som han egentligen kan. Att sitta..... morr. I hoppklassen fick jag kämpa, kämpa hela vägen. de första hindrena var han med mej, men sen.... Jag var tvungen att bjuda på varje hinder, mana på honom, kriga. Det positiva var att han lyssnade på mej och gjorde rätt. Men känslan efteråt räddades av att vi mycket förvånande var felfria!


Vi vann lydnaden för att den vi körde emot var sämre än oss. Inte för att vi var bra. I hoppklassen har jag inga ursäkter för varför vi kom trea. Resultatet är lysande. Men känslan är inte riktigt hundra. Jag kan förstå varför andra har svårt att förstå hur jag kan vara lite....missnöjd med gårdagen. Jag tävlar för att jag älskar den där känslan av att JA! JA! som man kan få när det mesta sitter även om en detalj kanske spökat till det så det inte nådde hela vägen. Roligast är såklart när det funkar, känslan är bra och resultatet är bra.


När Bobbo tävlade sin sista freestyletävling förra året och gick upp i gnäll under hela programmet så bröt jag ihop. Jag grät och grät och grät. Domarna tröstade men det var som en flod som inte gick att hejda. Jag var så oerhört besviken och ledsen. Känslan var helt fel. Jag var arg för att han vrålat sej igenom programmet. Jag såg i huvudet hur poängen dalade. Det var den tredje gången vi körde klass 1 och jag behövde över 7.5 för att få vårt diplom. Jag visste att det kanske var Bobbos och min sista chans att tävla i freestyle. Han var lite skruttig i kroppen och jag kunde inte veta om jag någonsin skulle få en chans igen. När poängen räckte och jag kom trea eller vad det var så kunde det ändå inte reparera allt det där som stormat över mej efter klassen. Då lärde jag mej att jag tävlar för känslan av samhörighet och att vi jobbar för samma mål. Inte för resultatet enbart.


Positivt igår är att Pluto tydligen kommit till den nivån att han inte behöver prestera på topp för att klara godkända resultat. Han behöver inte överprestera för att det ska ge utdelning. Vilket i sej betyder att vi kommit en aning längre i vår träning än vad jag kanske tror. Får jag bara fortsätta fokusera på Pluto kan vi säkert få till den där härliga känslan vi hade i Karlstad förra året. Den var härlig! Och det finns mycket positivt jag tar med mej från igår. Framförallt att vi måste bli ännu säkrare på vissa moment.