Tank om taskighet

Jag har funderat ett tag nu. Men jag har inte kunnat sätta ord på det, vet inte om jag kan det nu heller men jag gör ett försök. 


Jag har funderat kring hur vissa människor kan ha så benhårda regler runt sin egen person så att alla andra faller till korta. Jag tänker på personer som är minutöst punktliga till en träff exempelvis. En del, inte alla, blir otroligt sura om inte den andra personen är lika punktlig. Men sen när de själva, efter egna nycker, ställer in fem minuter före träff så ska det vara okey. Jag har själv varit med om det ett par gånger. Jag brukar sällan sätta en tid utan brukar säga runt halv men de som är punktliga menar halv. Kommer jag då fem minuter sent blir det sura miner. En annan gång ser jag till att då komma i tid, för man lär sej vilka människor som inte klarar av att vänta ett par minuter. Men strax innan jag hinner fram till mötesplatsen kommer ett sms, jag kan inte, vi får ta det en annan gång.Sånt händer, tråkigt tänker jag, vänder bilen och far någon annanstans. Sedan blir jag bemött med sura miner nästa gång det är nåt som jag inte kan leva upp till. Innan personer gör om liknande saker själv, men då är det för att ett viktigt samtal kom emellan osv. 


De jag möter som har detta beteende är oftast i människor i arbetssituationer som  på universitetet, för jag orkar inte riktigt med att umgås privat med människor som vill att alla ska ta hänsyn till deras nycker medan alla andra alltid är en besvikelse. Eller så försöker de säga ifrån om nåt på ett sätt som är ganska otydligt. Jag har ett minne från en som inte ville att man skulle ringa efter klockan sju på kvällen. Det är bara att acceptera. Men själv ringde hon vid tio på kvällen eller bad om att man skulle ringa efter åtta vid ett flertal gånger. När det sedan var en i gruppen som ringde vid åtta vid ett annat tillfälle så blev hon jätte upprörd.  Ni respekterar inte mina regler eller känslor skrek hon under sitt vredesmod dagen efter. Fast hon själv brutit sin regel och bett oss bryta den flera gånger.... konstigt! Ett par gånger har jag tänkt att det handlar om mej. Men det gör det aldrig. Jag har sett hur dessa personer gör likadant med alla. Bygger upp relationer för att sedan raserar dem med orden; att alla andra är idioter, inkompetenta, opålitliga osv. Jag undrar hur en människa blir så? Självklart är det inte en lycklig människa. Men hur rättfärdigar de sina regler inför sej själva? Hur rättfärdigar de sina egna dåliga sidor inför andra?


För jag tänker att om jag inte accepterar att människor gör fel mot mej, då får ju inte jag göra fel mot dem. Vem orkar vara perfekt hela tiden? Jag hade ett samtal med min bästa vän innan jul där vi pratade om att såra andra, att vara plump osv. Och då sa hon saker som jag vet att hon själv inte följer. Nu tillhör inte hon kategorin här ovanför. Tvärtom hon är väldigt generös i sin person, förlåtande och stör sej väldigt lite på sin omgivning. Men det som var intressant i vårt hypotetiska samtal var just att hon tog en ställning som hon själv inte följer. Och då började jag fundera om jag själv gör samma sak. Jag försöker vara ärlig med mina fel på en gång, som att jag sällan är i tid, tar på mej lite för mycket ibland och därför försöker sluta med det och  väljer att inte ta på mej mer just nu. Ja ni vet... Men det finns ju andra områden där jag inte är lika medveten. Och så tänkte jag på alla de personer som kanske har en ståndpunkt, men är inte medvetna om att de själva bryter den titt som tätt. Knepigt det där.


Relationer är komplicerade och på vissa platser i livet måste man agera med människor som inte har samma syn som en själv. Och då måste man förhålla sej till dessa personer. Men jag har upptäckt att jag själv har ganska lite tålamod för detta hyckleri. Och det gillar jag inte. På universitetet mötte jag några sånna människor, men jag hoppas att de inte finns på min nya arbetsplats. I min vänkrets existerar de inte såklart. Vad jag funderar kring är varför det här beteendet trycker på min ilskeknapp?  Varför blir jag så provocerad? Det är ju inte deras fel, det är ju jag som blir provocerad, alltså ligger det hos mej. Och hur ska jag kunna hitta den inre friden att inte bli irriterad? För jag blir som en bomb. Jag exploderar till slut. Och när jag exploderar så är det mina mindre vackra sidor som kommer fram. Jag har ärvt ett drag från min mor, som jag blivit medveten om sen andra påtalat det under åren. Jag säger saker som hamnar rakt på spiken, på ett elakt sätt. Jag låter med andra ord bara elak och frän. Och jag jobbar så hårt för att inte bli det så jag blir nästan lam i min argumentation. Jag vill inte säga för mycket som bara  låter taskigt. För jag vet hur vidrig Laila var när hon fick de de där rycken. Jag vill inte vara som hon.


Kanske därför jag stör mej på dessa människor, för de skapar reaktioner hos mej som påminner om min mors värsta sidor? Och jag vill inte vara vidrig.