Bobbo nummer ett.

I dag var ingen bra dag för min son. Under fotbollen råkade han ut för lite elakheter från några av de andra pojkarna. Det resulterade i stora Lille Skutt tårar ute i omkädningsrummet i min famn. Sedan vägrade de passa till honom. Han var jätte ledsen. När vi kom hem skulle han berätta vad som mer hade hänt under träningen medans jag hade läst sagor för tjejerna. Då kom det ännu mera tårar, och de slutade aldrig rinna. Han grät som om han släppte en flod lös. Det lät väldigt mycket som trötthets tårar. Men ingen tröst var nog. Då kom Bobbo och lade sitt kloka, lurviga huvud på hans axel. Och så liksom kramade han både Stora N och mej. På två sekunder stillades gråten. - Han kramar dej, sa jag. - Han är min bästa brossa, snörvlade Stora N. Just då kunde jag ge allt i världen till min älskade Bobbo. Denna fantastiska, fantastiska hund, min äldsta son, min stora, stora kärlek. Bobbo knockade ner Pluto som nummer ett i Stora N;s hjärta just i den stunden. Han ska bli belönad med en extra lång promenad i morgon. Åh vad jag hoppas kunna behålla honom många, många år till. Hur ska jag någonsin kunna leva utan honom?