Nya året.

Jag ska försöka blogga i kapp lite grann och här kommer en kort rapport om vårt nyår. Inbjudna på kalaset var tre män ( en är min sambo) som jobbar jämt. Aldrig en dag ledig. Två av dem (inte min sambo hör och häpna!) skulle upp och jobba klockan fem på nyårsdagen.....hmmmm. Med på kalaset var två frodiga kvinnor ( jo det är jag och Linda, vi håller oss till Zorns kvinnoideal) som liksom gillar läget. Och tur var väl det! Sex barn och en gravid Nikki ( är man barn själv om man ska bli mamma och ännu inte fyllt 18 eller klassas man som vuxen?) var också närvarande i huset. Städningen var obefintlig, ja okey då ett varv med dammsugaren ända gången sen jul hanns med för viktigare saker stod på programmet. Promenad med hundarna. 

Inte för att jag vet vad jag tänkte med, men jag var uttråkad på våra vägar så jag och Nikki åkte in till stan för att vandra där. Det gick sisådär. Inne i bostadsområden gör de saker vi inte gör på landet. Smäller smällare. Bobbo blev stirrig som jag vet inte vad. Koppel på. Jag försökte distrahera honom med apportering och det gick fläckvis. Fläckvis var han totalt livrädd. Pluto däremot tog det piano och fick vara lös hela vägen. Och flera gånger fick jag beröm av förbigående över mina lydiga hundar. Jo jag tackar, Bobbo var kopplad och rädd så lydnad det vet jag inte. Men visst värmer det. konstigt bara att folk reagerar så mycket mer nu när jag har två hundar som går brevid varandra än när jag bara hade en. Nåja. Sista dagen på året var helt underbar. Solen strålade, snön glittrade men det var kallt, och det var första gången jag såg Pluto frysa. Men så var vi ute över en timme också.


Hemma igen satte jag igång med att baka bröd och göra efterätt. Marcelo hämtade in ett väldigt snöigt extra bord som fick stå i duschen och torka.När det väl var dags att börja med maten hann jag skära kycklingen innan strömmen gick. Det blev svart. Och svart var det. Länge. Gästerna kom. Det var fortfarande svart. Hungriga var vi och det enda som var klart var efterätten. Med tända ljus som enda ljuskälla tog jag ett drastiskt beslut. Vi skulle äta förrätt! Två chipspåsar slets upp och vi kastade oss över delikatessen. Chips är gott. Speciellt när magen är tom och ingen mat finns i åsyne. Tur att Linda är lika tokig som jag. Hon öppnade vindruvorna. De slank ner de med. Men chipsen var godast! Strax innan åtta var strömmen tillbaka och maten kunde börja lagas. Ett konstanterade gjordes under middagen. Vi måste till IKEA och köpa porslin. Tallrikarna räckte inte. Varför går våra sönder så mycket? 


När tolvslaget närmade sej hade Mittimellan N redan somnat på soffan. Stora N surade och Patte höll på att somna. Metin var den som höll liv i tillställningen och Marcelo korkade upp flaskan.  Vi kramades, önskade varandra gott nytt år och telefonerna började gå varma. Sedan packade alla människor på sej kläderna, förutom jag, Nikki och Lilla N. Skocken gick ut och sköt raketer. Jag älskar att bo på landet. Med lite höjd volym på TV;n så hörde inte Bobbo några raketer och han höll sej ganska lugn. Pluto tittade lite på det som sköts upp men gillade mest att bli kliad. Vad vi inte förstod var att det hällregnade. Genom fönstret såg det ut som snö. Raketer, barn och vuxna var dyngsura när de kom tillbaka. Familjen Altun åkte hemåt, jobb väntade dagen efter och vi spelade Guitar hero. Jag hade såklart trummorna. Vid fyra på morgonen gav jag upp och knoppade i säng. Som en ny människa.