Mittimellan N

Min sovande, rosa prinsessa. Hon har legat i min mage,
helt ofattbart. Det är så stort. Så magiskt.

I dag var det fyra år sedan jag fick min dotter. Jag blev mamma till en tjej. Det var många förvirrade känslor. Många stormar rasade i mej då. I dag är det fyra år sedan en liten kopia av mej skars ut ur min mage. Kanske inte till utseendet, men till sättet. Hon är jag. Nu förstår jag att det ligger i genetiken allt det där som hon gör som jag gör. Jag ser hur hon lindar människor runt sitt lillfinger. Jag ser hur hon strategiskt väljer ett visst kroppsspråk för att vinna fördelar eller för att bryta isen. Jag hör hur hon resonerar, argumenterar och hur hon väljer hur hon ska reagera. Precis som jag. Min dotter är fantastisk. Det finns inga ord som beskriver henne. Från början har hon fått hetat Universums ljus. Hon lyser upp vår värld. Hon ger mening. Hennes sympatiska sida är oändlig. Hon utnyttjar sällan fördelarna hon skaffar sej, men däremot utnyttjar hon sin förmåga till att göra det enkelt för andra. Jag känner igen det där. Att försöka göra det enkelt för andra. Enkelt att berätta saker. Enkelt att vara ärlig. Enkelt att ta kontakt. Men hon är många strån vassare än vad jag är. Hon är bättre på allt än vad jag är. Jag är stolt över att ha blivit hennes mamma. Jag är stolt att jag fick äran att få henne i mitt liv. jag tror hon blir en resa för mej som kommer ta mej längre än någon annan. Det är en ära att få vara nära henne. Och jag kommer vara stolt över henne hela mitt liv. Inte bara delar av det. Jag kommer att gör allt för att stötta, guida och älska henne så mycket som hon förtjänar. Det blir mitt livsverk; att lyckas finnas där för henne genom livet. Inget kan göra mej lyckligare.