Jag har vänner som tagit livet av sej. Jag tänkte mycket i dom banorna i tonåren. Jag har till och med lekt med att försöka. Men jag har aldrig velat dö. När jag sitter i min bil sent på kvällen, ensam eller med hundarna och tänker att nu kanske det kommer ut en älg och att jag ska krocka. Då indoktererar jag mej själv att det viktigaste är att jag överleva. Jag måste leva. Jag får inte dö. Vad som än händer måste jag hålla tag i de sista stråna till liv och till mitt medvetande. Jag måste förbli mej. Jag är en mamma och jag kan inte lämna mina tre små barn. Det får aldrig hända. Aldrig. Jag har inte den rätten. Jag är större än mej själv nu. Jag är mer. De är beroende av mej. Skulle jag dö så förstör jag deras liv. Inte för att jag är bäst, utan för att jag är deras mamma. Deras enda mamma. De skulle leva med den förlusten för resten av deras liv.
Min mamma är inte död. Hon andas, hjärtat slår. Men hjärnan har checkat ut. När jag var runt tolv år så dog hon. Hon tog sitt liv och sedan dess har hennes spöke funnits mer eller mindre i mitt liv. Jag saknar inte Laila. Men jag saknar en mamma. Jag saknar en tråd till mitt förflutna. Ett snöre i mitt familjeträd. Jag saknar någon som kan komma med råd, någon att prata med, någon som delar det som bara vi kan veta. Jag har byggt upp mitt liv så att mina barn inte ska sakna någonting. De har en familj som avgudar dem, de har en kärnfamilj som finns där både psykiskt och fysiskt för dem. Sista tiden har jag dock börjat ifrågasätta mitt föräldraskap. Är inte nöjd med den mamma jag är just nu. Ibland undrar jag om jag är lika galen som min mamma. Har Mägi förbannelsen fått mej i sina klor?
Jag sover som vanligt inte. Klockan är snart halv tre och jag vakar över min minsta dotter. Kollar så hon kan andas eftersom hon fått en reaktion på någonting och tungan har spruckit upp i ett tiotal blåsor. I min väntan med hennes gnyende smärta i mina armar har jag precis sett en film med Kevin Spacy. Filmen handlade om självmord. Love Liza ligger i min hylla. Filmer som handlar om smärtan över att förlora och den ständiga frågan VARFÖR. Det finns inga svar. Livet är hårt. Man får ta de dagar som man får och göra det bästa av dem. Man kan försöka förhandla med Gud. Ibland vinner man. Ibland förlorar man.
Jag är inte ensam längre. Jag har skapat de jag ville ha i mitt liv. Men jag har saknad i mitt liv. Saknad över vännerna som dog, över föräldrar som inte fanns, kroppen som strejkar och över åren jag har kastat bort på att försöka överleva utan att drunkna i stormfloden.
Jag är rädd för att dö. Inte för att det ska göra ont utan för vilken åverkan det skulle ha på min familj. Jag är livrädd för att det ska hända Marcelo någonting. Han är min tyngdpunkt, mitt liv, mitt hjärta, min styrka. Längre än så kan jag inte snudda min tanke. Barnen är heliga. Punkt slut. Orörbara tills jag fyller 82 och blir ihjälkörd på Autobahn hem från semestern i södra Europa tillsammans med Marcelo. Jag ska bara ta ett snack med Gud till. Kolla om våra förhandlingar leder någonstans. Säg inget till h*n men jag är villig att betala allt jag har för det.
Orörbara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar