Vad är egentligen att vara lycklig?

Om jag ser på mitt vardagliga liv så är jag lycklig. Visst har jag veckor då jag är mer irriterad än andra, då jag har mer ont eller ser allt det som jag saknar eller skulle vilja ändra på. Just nu går jag ju igenom en period då jag sätter nya mål och undrar vad jag egentligen vill mer här i livet. Men överlag så är jag lycklig i min vardag. Jag trivs med mitt liv och jag kan ibland få nypa mej i ärmen och undra om livet verkligen får vara så här bra. Häromdagen undrade jag vad det är som verkligen gör mej så nöjd. I morse kom jag på det. Det är alla de där stunderna som jag glömmer bort. Alla de där mysfaktorerna jag inte kommer ihåg att berätta om. Som i morse när Stora N satt bredvid mej i bilen till dagis. Tillsammans viskade vi femtonde tretusen gånger till varandra. Han skrattade hysteriskt. Och jag hade svårt att hålla ögonen på vägen. Det bubblade i hela mej. Eller när Lilla N tar mitt ansikte i sina händer och tittar mej djupt i ögonen och säger med allvarlig röst -Ja platal mä dej! (Jag pratar med dej). Helt underbart! Eller när Mittimellan N kommer på sej att hon gör inte hon inte får. Då sänker hon hakan, fladdrar med sina ögonfransar och ler stort. Kan man annat än att smälta? Den senaste leken de två stora barnen roar sej med är när de sitter på varsin häst, en på en käppåsna (Ior) och en på en blå plasthäst, med svärden riktade mot varndra och sköldarna redo. Sen rider mot varandra och slår svärden i sköldarna ett tiotal gånger. Det jag kommer ihåg tre timmar senare är när någon av dem börjar gråta, för alltid får någon ont. Det jag glömmer bort är att de har hysteriskt roligt fram tills dess, och att jag flyter fram på deras smittsamma glädje.

Jag älskar när Marcelo tittar på mej och ler. När han kramar mej hårt och får mej att känna mej värdefull. Han är riktigt, riktigt bra på det! Jag älskar när vi pratar, tjafsar med glädje och skrattar högt med och åt varandra. Vi har ett riktigt bra förhållande. Grunden i vår familj. Grunden till mitt välmående. Det går inte med ord beskriva vad det är som är så himla bra, För jag liksom glömmer bort. Däremot kommer jag ihåg när han glömde ta bort tallriken från bordet. Det kan jag berätta om, men alla de där stunderna som räknas, de som får mej att vara lycklig, de är så heliga, så fundamentala att de är mer ett kroppsminne än ett minne att tala om.

Även om jag svär åt hundhåren i tangentbordet ibland så ler jag när de kommer med glada ansikten och klumpiga steg mot mej i lek. Jag älskar hundarnas uppmärksamhet och Bobbos suveräna glädje när vi tränar. Plutos bekymrade uppseende ersätts dag för dag med en spontan glädje och att få vara vittne och delaktig i den förvandlingen tillfredställer så många lustar i min kropp. Hundarna ger mej kroppskontakt, närhet, kärlek, tankeverksamhet, planeringslust och ombesörjer mina intressen. De får mej att tänka till och tvingar mej in på mjukare banor men även ut till skogen, naturen där jag mår så mycket bättre

För är det någonting jag har i mitt liv så är det lust. Jag har så mycket lust till så många saker att jag blir besviken när jag inte kan göra allt på en gång. Hela jag spritter av lust. Lust att röra på mej, hitta på roliga saker, lust att pröva nytt, göra om och uppleva saker.

Jag kan inte säga annat än att min vardag är riktigt bra. Jag är lycklig i min vardag. Men för den skull slutar jag inte leta efter det som kan höja lyckoribban lite till!