Klubbmästare

Under lördagen var det mycket pyssel. Vallappar skulle hämtas, barn lämnas, presenter inhandlas, skjutsas och hämtas till kalas samt vara funktionär och tävla Bobbo i agility! Utöver det var det en nationaldag som skulle firas. Regnet öste ner och Bobbo och Pluto var mest förvisade in i bilen där de både var torra och varma. Jag satt i speaker tältet och var inropare under smallklasserna, under medium värmde jag upp och rastade mina pärlor. Trots regnet var det idel glada miner och allt flöt på väldigt smidigt. Men trots regnkläder var jag genomsur efter bara en timme....

Under dagen var det återigen dags att utse årets klubbmästare. Förra årets vinnare Sandra sa skämtsamt att gärna gav titeln till mej. Hennes superhund är sjuk och har pågående rehabilitering. Så dagens spurthund, den lite äldre Nova, var den som skulle hjälpa henne att försvara titeln. Bobbo börjar ju också bli lite till åren så jag mina pengar låg på att ungtuppen Milo skulle ta hem segern.

Dagens tävling bestod av tre lopp. Mitt mål var att inte bli diskad och innerst inne hoppades jag på felfria lopp. Första loppet var Bobbo så himla taggad och jag hade så tidigt startnummer att jag inte hann träna bort springet i benen. För andra gången i Bobbos tävlingskarriär så REV han hinder!!!! Jag var helt chockad! Bobbo river aldrig! I slutänden var det fyra hinder vi

misslyckades med och gick i mål på 20 fel. Jag förstår varför, men tyckte att det kändes tråkigt.

Andra loppet, agility. Som jag planerade och kämpade under loppet med alla dessa småsaker som jag har missat tidigare under sommaren. Alla svårigheter klaffade perfekt. Men.... detta men... så fick han syn på en tunnel. Dessa älskade tunnlar. Som jag skrek. Och han stannade, men fortsatte. Doppade huvudet i tunnel och vände sedan till mej. DISKAD!

Tredje loppet. Inofficiellt men en det lopp som avgjorde KM. Jag var så sur efter lopp två att jag inte förberedde som jag hade tänkt mej. Men med två lopp i kroppen så var Bobbo mer smidig, mer lyssnande. Själv stapplade jag in på plan. Mina fötter värkte så jag ville lägga mej ner och dö. Febern började komma smygande och luftrören väste. Redan vid hinder två låg jag 15 meter längre bak än vad jag beräknat. Banan var ganska krånglig. Svårare än de andra två tidigare loppen. Men med stapplande ben (för aj aj fötterna) och med rösten som främsta vapen så dansade vi fram. Alla svårigheter gick som jag tänkte mej. Små missar korrigerades och Bobbo lyssnade. Vi kom i mål helt felfria! Jag var så trött att jag ville spy och så glad att jag kunde hoppa upp på till de regnande molnen. Det tog en liten stund. Jag varvade ner Bobbo, strechade en aning och började ta ner tältet när spekern meddelade, med några ekipage kvar, att vi blivit KLUBBMÄSTARE! Vi var bästa large ekipaget. Några minuter innan hade Carina varit helt överlycklig när hon och

hennes tio år gamla Kajsa blev klubbmästare i small, och jag kände mej både chockad och lika lycklig som hon hade gjort. Jag var AS GLAD! Summa sumarum kom vi trea i loppet. Marginalen till tvåan var en tusendel. Två rosetter och en Klubbmästar-hundsäng/kudde blev resultatet.

Rolig kuriosa var att Nova och Sandra knep andra platsen. Då var hon inte längre lika glad över

att jag vunnit KM.......he he. Skämt å sido så bytte vi vinster med varandra och jag tror vi var lika nöjda båda två med dagens tävling.

Sandra och Nova, underbart ekipage som knep en femteplats i de officiella tävlingen och en andra plats i årets KM