Gått för långt?

Hur långt får man gå som förälder innan man går för långt? Var är själva gränsen innan det är ok att få ett psykbryt? När blir en arg mamma en mamma som ärrar för livet? Kan jag skada mina barn genom att på ett barnsligt sätt sätta ner foten och bli heltokig? Var ligger vuxenpoängen när man inser att det man gör är fel, men att man inte har styrkan att reagera bättre?

Nej jag har inte slagit mina barn. Nej jag har inte hotat dem, tagit tag i dem eller nåt annat fysiskt. Jag började gråta. Jag sa att det berodde på dem. När Mittimellan N kastade alla sina saker så sa jag att jag inte tänker köpa fler saker till henne. Att hon kunde vara utan saker till jul och födelsedagar eftersom hon ändå bara kastar sina saker. Det tyckte hon var en bra idé. Hon är så lik mej! Sen sa jag godnatt och lämnade rummet. Jag sjöng inte.

Vi hade ett samtal om det som hände innan hon somnade. Jag förstår hennes ståndpunkt. Hon kunde ha gjort det bättre, men hon är bara 3 ½ år. Mitt svar var att jag just nu var för arg och ledsen och att jag skulle tänka på saken och att vi skulle prata om ett par dagar när båda två var lite lugnare. Sen gick jag. Utan att sjunga.

Lilla N skrek.

Jag pratade med henne också. Jag är lika ledsen på henne med.

Jag inser att min energi är slut. Kroppen värker. Luftrören svider, huden ömmar. Jag hör Marcelos röst inom mej; det är bra att sätta ner foten när de går för långt. Idag gjorde de det. Men det är inget fel på mina tjejer. De är fantastiska. De ska inte få själsliga ärr bara för att min energi är slut. Jag skulle kunna hantera det annorlunda. Men jag orkar inte! Jag är mänsklig med känslor och idag fick de mej att gråta.

Stora N somnade i soffan, väl medveten om att dramat oss tjejer emellan inte handlade om honom.

Men rädslan finns där. Gick jag för långt? Korsade jag gränsen?

Jag är ingen bra människa.....