Skönhet på ytan, nog så viktig.

Jag gillar att titta på vackra saker. Att var omgiven av vackra människor är fantastiskt. Helt enkelt så älskar jag skönhet. Inte alltid det som traditionellt uppfattas som skönhet, men det som är vackert i mina ögon. Därför har jag svårt att handla i fula affärer, läser inte tidningar med tråkig layout, orkar inte och vägrar läsa barnböcker med fula bilder. Jag mådde psykiskt dåligt när vi möblerade om i vårt hus och resultatet, om än tillfälligt var katastrofalt. Det blev bättre när jag fick göra om, men jag gillar fortfarande inte resultatet och spenderar helst lite tid med att se in i mitt vardagsrum.

Jag blir lycklig av att titta på månen med fina molnformationer. Jag älskar bilden av sjö och hav. Och idag slog det mej att jag njuter att att titta på mina barn. Verkligen njuter. Inte bara för att

de är mina fantastiska, smarta, vältänkta och väldigt busiga ungar, utan för att de är vackra, snygga, söta, beskriv hur ni vill, de är ögongodis. De ser väldigt bra ut. På tre olika vis. Jag njuter av att följa deras fina ansiktsdrag med blicken. Mina ögon smeker deras skepnad och silhuett. De är så fina att jag ibland undrar var sjutton de kommer ifrån. Hur kunde de få allt? Av mej och Marcelo, vilken kombination, och så skapade vi tre fantastiskt utseendemässigt fina barn. Realistiskt så vet jag att dragen kommer ändras och de kommer att bli sexårs fula och tonårs fula. Näsorna blir för stora, händerna växer till dasslock och håret risigt. Men kanske, när de vuxit klart och hittat sina bestående drag så kanske, kanske de kommer att ha en chans att se bra ut. På riktigt. För nu, idag, och igår och i morgon så har de alla förutsättningar. De är riktigt, riktigt fina mina ungar.