över. Ljuset i tunneln börjar närma sej. Bara jag skriver orden så tumlar allt jag måste göra upp i huvudet, andningen blir stötvis, ögonbrynens rynkor fördjupas. Stress. Inre stress.Jag har aldrig hanterat stress så bra. Därför bestämde jag mej för många år sedan att sluta stressa. Det är faktiskt ett val man kan göra. Så jag slutade med det. Inte den här vardagsstressen som är positiv. Den som ger kickar, utan den negativa, den som förgör. Jag trodde att jag var proffs på att ha mycket att göra men inte stressa. För det är en skillnad. Sen kom mitt mellanbarn och den inre stressen blev fruktansvärd. Den var hemsk att hantera, Har aldrig varit med om nåt liknande. Jag tog till alla knep jag kunde för att reducera den, kasta bort den, för vad hade jag att stressa mot? Tillslut, efter fruktansvärt hårt arbete, självransakan och lite hjälp av hokus-pokus datorer så försvann den, och jag trodde att jag hade vunnit.
Nu är den här igen. Inte riktigt lika stark, inte lika förödande, men den hälsar på, och vill liksom inte åka hem igen. Som en oinbjuden gäst. Jag börjar komma i fas igen. Har lyckats lämna in den tunga uppsatsen, sammanställningen av alla vetenskapliga artiklar, kunskapstesterna och diskussionsinläggen är klara, liksom beteendestudien på dohlhundar. Jag har hunnit med förra kursens kompletteringar (4ggr!!!!!!) och jag har fem sidor skrivna på mitt nya pm. Bara tio sidor kvar. Dessutom en straffuppgift och en uppgift jag gjort redan men som slarvats bort. Och jag vet inte var jag har sparat den så det är bara att göra om. Dock har pappret på vad jag ska göra försvunnit, så det måste jag lösa. Tre uppgifter, en och en halv vecka. Det ska jag väl fixa. Så varför kan inte stressen åka hem nu?
Det spelar ingen roll hur mycket man jobbar med sej själv, periodvis faller man in i gamla invanda mönster och det är bara att börja om från början. Det här året har visat mej det flera gånger om, och snart kanske jag har lärt mej läxan....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar