Michaela

För snart tolv år sedan blev jag mamma till en pytteliten vänsterfot. Foten tillhörde den mest bedårande lilla bäbis jag någonsin sett. Bäbisen fick heta Michaela och tillhör en av mina närmaste vänner. Under hennes första levnadsår fick jag dela allt från blöjbyten, sjukdomar, medicineringar, skratt, de första stegen, när hon dansade och sjöng innan hon knappt kunde prata. Jag sov hos henne, med henne, jag tog henne på promenader, matade henne och duschade den lilla underbara kroppen. Jag tog med henne ut till stallet, lät henne rida och njöt av de små händerna runt min hals när vi kramades. Jag följde henne till dagis, jag hämtade henne där. Jag visste hur hennes hylla såg ut vad hennes fröknar hette. Lilla Michaela växte upp och livet slet henne abrupt bort från mitt liv när hennes brors liv tog över hennes familj. Plötsligt tillhörde jag inte "familjen" längre. Jag hade inga blodsband och jag räknades inte. Jag var inte en av "dem". Själv stod jag i en period i livet där jag försökte adoptera en ny familj, istället för den som jag inte hade. Jag ville så förtvivlat gärna tillhöra någonstans. Nu var jag inte ens välkommen där längre. Jag blev förpassad till att var en "vän". Sårad, blödande tittade jag på barnen, som jag ansåg vara som mina syskonbarn, barnen som jag ansåg att jag hade rätten till, och tog ett tyst farväl. De försvann från min familj. Banden klipptes av. Och trots att jag sedan dess haft dem i min närhet har de aldrig mer blivit mina. Jag har ingen rätt. Och ska sanningen fram så känner jag inte deras innersta tankar längre. Jag vet inte deras hemligheter, vi delar inte längre historier eller förflutet. Jag drog mej undan, lät det ske. För vem är jag? Vad har jag för rätt? De är inte min familj. Vi kan blunda och låtsas ett tag, men sanningen biter mej i svansen. Den lilla vänsterfoten försvann och växte till sej till ett par rejäla, varma 37:or. Idag är Michaela stor. Jag har inte läst läxor ihop med henne eller varit och träffat hennes fröken. Jag vet inte hur hennes kamrater ser ut eller vad som får henne att kikna av skratt. Men nu, ett par dagar har vi haft chansen att närma oss varandra en aning. Under ett par nätter har hon sovit här, tillsammans med mina barn och hon kändes som en naturlig del i familjen med en självklar plats i barnaskaran. Jag är glad för timmarna vi fick. Glad över att få lägga mina armar runt hennes kropp, kramas och känna doften av hennes hår. I timmar har vi pratat, vi har skrattat och umgåtts. Michaela är i mina ögon fortfarande en liten tjej, min lilla vänsterfot men verkligheten har förändrats. Hon har bitar som alla barn borde ha. En självsäkerhet och ödmjukhet som bör prisas. Hon är snäll men inte mjäkig, hon är stark men ändå levande. Hon finns i min närhet i allra högsta grad och vänskapen med hennes mamma är lika stark som förut. Jag saknar dock även henne, så jag ska nog gå och ringa henne nu!