Äventyr med fiskar

Jag tyckte inte våra barn skulle ha en händelselös dag till så jag drog med dem till Tropikariet tillsammans med en av Mittimellan N;s bästa vänner. Lilla N var på sitt allra mest gapigaste humör så redan innan klockan var tolv på dagen hade jag skrikigt åt henne i ren desperation, jag stod inte ut. Så hon fick stanna hemma med sin far. Och de båda njöt av att hon låg stilla och tyst (vad gör jag för fel?) tills vi kom hem. Det blev några riktigt trevliga timmar tillsammans med apor, som vi klappade på trots att man inte får, alligatorer, som Stora N trodde var statyer eftersom de var så stilla, ormar, hajar och fiskar. Höjden var rockorna och igelkottsfiskarna som både jag och

barnen med stor förtjusning försökte klappa. Jag lyckades ganska bra, men barnen blev rädda i sista sekunden. Trots det rörde de vid fiskarna ett par gånger. Deras lyckliga ansikten var fantastiska att se.

Jag älskar att dra väg barnen på oplanerade äventyr. Vad jag mer älskar är att de har vänner som älskar att följa med. Jag kan inte skryta med att var en spännande mamma, inte ens en spontan mamma. Jag är ganska förutsägbar, även om jag gör mycket med mina barn.Sista tiden har jag varit en fruktansvärt tråkig mamma, men ibland får man vara det resonerar jag. För trots allt är jag bare en kvinna (oj) och ingen superwoman. Visst skulle jag vilja vara mer spännande, lite roligare och en hel del tokigare. Men jag är som jag är och tror nog att det räcker ganska bra åt mina ungar. Vad jag tycker är viktigt i barnens liv, är inte samma saker som deras far tycker är viktigt, så därför ger vi dem olika saker här i livet. Jag står för just den här djur och natur biten. För mej är det viktigt att de får klappa på apor, träna hund, klättra över stock och sten, rida på kameler, mata fåglar, rädda daggmaskar, plocka rent i naturen, bada i våra sjöar, känna smaken av havet, lukta i ett stall och så vidare och så vidare. Eftersom inte Marcelo delar mitt djurintresse kan jag inte dra hem getter, grisar, hundar, katter, kaniner, hamstrar och hästar hur jag vill. Jag får nöja mej med en hund. Och det är ok men då får jag hitta substitut och djurparker, skogen, naturen bjuder på upplevelser de med. Många gånger i överflöd. Att åka till tropikariet bara så där är kanske inget speciellt, inget "riktigt" äventyr. Men jag anser att man kan styra det till ett. När vi stod där vid vattnet och försökte klappa på rockor och igelkottsfisken så utmanade vi varandra att stoppa händerna djupare och djupare. Vi skulle röra vid fisken, lyfta den, locka den till oss. Vi kollade när de blev matade, när de kom upp och plaskade över vattenytan. Vi studerade dem, de studerade oss. Vi stod där vid vattnet en lång stund och vi njöt av lugnet och de lite slemmiga fiskarna. Barnen som bara ett

par minuter tidigare stojjat och stimmat och sprungit runt hajarna stod stilla och var tysta, meditativa i över en halvtimme. Det var häftigt. För mej är just dessa stunder höjden av lycka i mitt föräldraskap. De där minutrarna av total hängivelse. Fantastiskt.