Hundinvasion

Jag har en vän som har en helkass rygg. Och nu har hon ondare än vanligt, eftersom hon är en snäll vän. Min vän är också vän till mamman som fick ligga på intensiven med sin son som legat i vattnet alldeles för länge och vaknade upp utan att kunna gå, äta eller prata ordentligt. Han mår, efter rapportering, helt bra nu. Men min vän, som har vakat på sjukhus, fixat kläder och gjort sånt som man vill göra för sina kompisar, hon mår inte bra. Hon har väldigt ont och två akuten resor senare kan hon i dagsläget prata i telefonen utan att ryggen tar stryk. Med andra ord är hon sängbunden. Att vara det med två hundar är inte alltid det lättaste, så jag i min tur försöker vara en bra vän och hjälpa henne med hundarna. Till Marcelos stora förargelse. Han HATAR djur. Han har grävt ner stridsyxan och pratar numera med hundarna, än om i morrande ordalag.

Hundarna i sej är inga större problem. Den minsta lilla vita, Emmie, är lite dålig på

kommandon som inkallning, stanna och så där elementära saker. Så det har vi börjat träna på här hemma med klicker. Det går skitbra. Nu kommer hon när jag ropar, visserligen hoppar hon fortfarande ett par gånger innan hon sätter sej, men nu sätter hon sej iallafall. Annars lever hon mest på bakbenen och tror inta att jag ser henne om hon går på alla fyra. Det gör jag. Ser henne menar jag. Schäfern Trixi har bott hos oss i omgångar. Hon börjar bli gammal. Hon lägger sej på mattan i hallen och vilar tills vi går ut. En gång har hon och Bobbo slagits sen de kom. Genast kom grannen farande i hundra blås och vrålade. Han trodde det var deras schäfer som rymt. Lättnaden i hans ansikte när det var Trixi (men han var tvungen att fråga om det var hans hund först) går inte att beskriva. Trixi slutade slåss när Emmie kom fram. Den stora schäfern sänkte rumpan, blev låg, fällde öronen bakåt och slutade på en gång. Vad Bobbo och hon bråkade

om? En leksak. Som Bobbo hade först. Så då försvarade han den. Trixi tyckte den var hennes. Så det kan bli..... Själv satt jag mest och tittade.

Bobbo har inte samma utbyte av min väns hundar som han en gång hade. Trixi leker inte direkt nåt längre, medan Bobbo fortfarande är leksugen och vill springa. Emmie leker inte heller. Men han ser rätt nöjd ut när vi promenerar i koppel. Bobbo Bus och hans brudar, liksom. Den ruffiga lantpojken med de pippinetta stadsbrudarna.

Nu är min väns hundar väldigt lätta att hantera. Det är bara Lilla N som får PANIK varje gång hon ser Trixi, efter ett par luftfärder hon fått av Trixis rumpa som skickat iväg min lilla, tunna flicka ett par gånger förra året. Ändå är det så mycket lättare med sin egen hund än andras. MAn kommer in i lunk som passar den egna vardagen. Nu har jag två hundar som rätt vad det är springer ut på vägen. Det är jag ju inte van vid.

Lilla Emmie, mer en katt än hund, skulle jag vilja påstå, skulle bli en perfekt skrivarhund. Hon kurrar ihop sej vid mina fötter när jag sitter och skriver, och det är fullfart när det är dags att gå ut. För visst fuskar jag lite nu när det är koppeltvång i naturen. Bobbo har jag koll på, men damerna har jag inte riktigt det. Trots det släpper jag dem en stund i skogen där jag har vid uppsikt. Och som dom njuter. Som dom njuter!