Trötthet och stegräknare

För mej är det en sensation varje gång. Jag kan inte hjälpa det. Efter flera månader av att gå i koma, efter ett oändligt slit till att försöka tvinga kroppen till att göra saker den inte alls känner att den klarar av så går det så mycket lättare! Idag efter skolan. Efter nästan tio timmars arbete orkade jag ta hand om tvätthögen som legat på hallgolvet i två dagar. Jag orkade baka med barnen, laga mat, plocka in disk och faktiskt fixa i ordning i hela huset minus vårt sovrum. Så i morgon är det dammsugning och skurning som finns kvar. Kroppen värker inte, det är inte svårt att andas och jag vill inte lägga mej ner att dö. Ett barn är duschad och klar, en står inne under vattnet just nu. I morgon är vi lediga och väldigt upptagna, men det känns bra. Efter två veckor är jag mer inne i arbetet på skolan och tröttheten är inte överväldigande.

För vanliga människor kanske det inte är så strävansvärt att bara vara "trött" inte totalt slut. Men för mej är det ett lycko piller att bara vara trött. Det är svårt att inte göra saker som finns i perfirin som att hälsa på farmor, ringa barnens mormor, börja skotta fram förrådet som ligger platt som en pannkaka med alla saker under sej. Det gäller att hushålla med krafterna och just nu är jag som du. Det vill jag fortsätta vara.

Igår var jag ute och gick horribelt mycket, det finns inte en chans att jag kommer upp i 12 600 steg idag. Jag grämer mej. Egentligen skulle jag stå och svettats på ett pass just nu och fått massor av steg på min räknare, men Marcelo som har jouren var tvungen att dra i väg. Så jag kommer inte ens ut på promenad med Bobbo. Så mina futtiga 6000 steg får räcka för idag. Ett par hundra till blir det väl innan sängdags men vad hjälper det? Under helgen får stegräknaren vila, för jag blir manisk att öka hela tiden men på måndag åker den på och jag kämpar vidare mot min starkare och hållbarare kropp!