Jag har börjat att försöka få mej själv att komma i form. Jag trivs verkligen inte med den övervikt jag nu har, och även om jag kanske har svårt att påverka den så mycket behöver kondis och muskelmassan ökas betydligt för att jag ska få nån kvalité på livet. Så sakta men säkert har jag börjat träna några gånger i veckan. Stegräknaren hoppas jag kunna väcka tävlingsidioten inom mej, den som vägrar gå ett steg mindre än dagen före. Det kommer att göra att jag så sakterligen kommer att öka dosen vecka för vecka. Det gör att jag tillslut kommer att komma upp i den träningsdos jag vill vara i. För jag vill må bättre och se bättre ut. Jag känner inte igen mej själv riktigt. Nåt hände ju för ett tag sedan. Något spritte till i kroppen och helt plötsligt försvann min sjuka trötthet. Kanske, kanske så kan jag påverka även min vikt nu?
Det kommer inte bli en lätt resa. Möjligtvis inte heller så kul. Det kommer att bli en viljornas kamp mellan hon som är lat och har ont, för det ska gudarna veta att jag har, och hon som vill bättre med mej själv. Två tuffa brudar som inte är så lätta att tas med. Det är inte någon beach 2011 eller liknande jag satsar på, jag vill bara satsa lite på mej. På mitt liv och min kropp. Det är den värd. Vilken strategi jag ska använda vet jag inte. GI är inte för mej, jag gillar ris och potatis. Stenålderdieten gör mej på dåligt humör, ta bort allt fett gör mej fet. Jag vill heller inte kasta mej in i något som jag sedan kommer att ändra när jag inte orkar mer, för jag ska ju leva i det här så länge jag kan, tills jag dör eller hittar nåt bättre, är ju tanken.
Det svåraste kommer att bli att övervinna motståndet, de förnuftiga argumenten och tidsbristen. Jag lever efter devisen att det alltid finns tid för det man vill ge tid åt. Men jag gillar inte att träna hemma. Jag lever ganska ensam med barnen och de kan jag inte ta med på träningspassen. Men jag ska göra så gott jag kan. Jag ska kämpa och tappar jag gnistan ska jag ta mej i kragen och klappa händer och skrika hejarop så det ekar i hela bygden. Jag ska hitta former som passar mitt schema, min plånbok och min lust.
Stegräknaren är en kostnad jag har lagt på mej själv. Det är en investering i min träningmotivation. Den gör mej inte effektivare, snabbare eller starkare. Den talar bara till min bild av mej själv. Den utmanar mej att prestera mer, bli bättre och den tickar så skönt i hop med min gång. Jag är nöjd att jag är igång. Jag är nöjd att ha äntligen tagit steget. Snart är det två år sedan jag fick mitt sista barn och äntligen börjar lusten av mej själv komma tillbaka. Jag ska återigen bli snygg (?) stark och en kraft att räkna med. Mina muskler ska bära min kropp, mina barn. Mina senor och leder ska återigen kunna göra gymnastisiala övningar, bli viga och jag ska återfå en kropp av en 30-åring. Inte detta vrak som den är nu. Jag ska hitta den självbild jag tappade när jag blev sjuk. Hitta känslan av kärlek och stolthet jag hade över mina positiva egenskaper där styrka och smidighet var två stora signum. Det känns som om jag kan göra det. Det känns inte omöjligt längre.... nåt hände för några veckor sedan. Min kropp kanske, kanske håller på att hitta tillbaka till sina nivåer. Den kanske, kanske åter kan bli min vän. Tillsammans ska vi fixa det här, oavsett vad den andra rösten inom mej säger.
En dag i taget. Steg för steg. I dag blev det ungefär 6,5 km.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar