Nästan hela mitt liv har varit samma visa. När jag för en gång skull fräser ifrån så reagerar omgivningen med chock, de blir förstummade, förbannade och tycker att jag är svinet nummer ett här i världen. Det gäller en del vänner, flera släktingar, min far, och till och med min sambo. Jag ska ALLTID hålla lugnt humör och uttrycka mej avvägande och korrekt, med rätt ton i rösten att inte förglömma. Annars blir det liv i luckan, och den sårade får kräkas ut elakheter och behandla mej som de behagar och önskar. Men det måste jag ju förstå eftersom de blev arga! Fan jag har kanske lite mer skinn på näsan än många andra. Jag kanske har ganska stor förståelse för irrationella beteenden men jag är mänsklig med fel, brister och inser inte alltid när jag trampar i klaveret. Varför ska det då bli sånt jävla liv? Varför inte bara kommentera att jag verkar sur idag. Kanske fråga varför jag är så arg? Kanske låta saken vara tills i morgon? Nej, kompisar och släktingar har lämnat mej för gott när jag i ilska och sorg uttryckt mej plumpt. Men ursäkta, hur många är INTE plumpa när de är arga på riktigt?
Jag har tagit att bli slagen, spottad på med ursäkten att de varit på fyllan, och det måste jag väl förstå?
NEJ!
Jag har blivit baktalad, blivit kallad för öknamn. Människor har försökt att såra mej genom att dra upp min taskiga barndom ( men se den går inte, där är jag immun. Det är nämligen inte mitt fel!), de hackar på mitt utseende, mina tillkorta kommanden och till och med blivit påhoppad för att jag har idéer för vad jag vill göra. Men det ska jag ju acceptera. För de råkade bli arga.
Jag är trött på att människor sätter mej på en pedistal och försöker tillskriva mej sidor som jag inte har. Jag är trött på förväntningar om att jag ska vara felfri. Jag är inte det. Ibland är jag arg, men jag kastar mej inte över andra människor och biter huvudet av dem för det. KAn jag få vara det eller?
Annars är jag faktiskt inte intresserad av att få vara i ditt liv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar