Mitt jag

Jag är jag. Jag är jag oavsett om jag har jobb är sjukskriven, är singel eller i tvåsamhet. Jag är jag med barn men lika mycket jag innan barnen fanns. Det enda liv jag har är mitt. Ingen annans. Då är det konstigt att jag känner att jag är mer värd med ett jobb eller skola än utan. Jag befinner det väldigt besynnerligt att mitt jag är mer autentiskt i ett förhållande än utan Marcelo. Kan inte tänka mej ett liv utan honom, trots att han ibland irriterar mej till fullo. Att barnen lett mitt jag till nya dimensioner, anskaffat mej roligare roller än jag haft förut är inte så svårt att förstå. Men de blir snart vuxna och då är jag jag med mej själv igen. Jag.

Det är så lätt att ta på sej roller, skaffa sej identifikationer som inte handlar om vem man själv är, utan falska identiteter som på nåt sätt ska spä på en självbild som man kan vara stolt över. När identiteten, som arbetskamrat, livspartner eller nåt annat, försvinner, när man skalat bort lagren, är man då stolt över det som finns kvar? Är man sina ideal trogna då? Det är kanske först då man ser om man har blivit den människa man önskar sej vara.

Jag har märkt att jag har vissa drag i min personlighet som jag inte kan förlika mej med. Personlighets drag jag inte sätter värde på men som ger mej bekräftelse i samvaron ute i samhället. Av någon anledning faller jag tillbaka till dessa mindre smickrande manérer gång på gång. Den här gången har jag försökt att hejda mej. Jag har försökt att titta sakligt på mitt beteende. Problemet är att jag inte ens lägger märke till att jag gör det förens jag får den reaktion jag önskar av omgivningen. Då undrar jag hur jag fick det. Varför det känns så bra. Jag får gå tillbaka ett par minuter i mitt liv och återse vad jag just gjort. Och där är de igen. Karraktärsdragen jag inte vill ha i mitt liv. Beteenden som inte är önskvärda med den jag vill vara.

Nu är det inte nåt hemskt jag gör. Många gör lika dant utan att lägga märke till det. Men jag gillar inte att jag söker enskild bekräftelse där jag blir den som är magnet. För att bli det så måste jag säga eller göra någonting som är lite sensationellt eller annorlunda, måste veta lite mer. Oftast blir det på någon annans bekostnad. Någon som får blotta sina fel eller förtjänster, utan dess vetskap. Jag uttrycker åsikter om fenomen eller personer som gör att personerna runt mej blir intresserade. De skärper sina sinnen, ger mej energi och ser på mej med ögon som faller mitt ego i smaken. Jag borde kunna föda egot på andra sätt.

Efter att ha degregerat mitt jag under fyra år, tappat kompetenser jag varit stolt över börjar jag återigen hitta tillbaka till vem som är jag. Mitt själv. Återigen börjar jag få uppmärksamhet från andra som jag förtjänar. De reagerar inte bara på min felsteg längre utan kan återigen avfyra leenden, kalla mej naiv och tycka att jag är smart och intressant. Det är en rätt skön känsla. Den har smugit sej på de sista halvåret. Det började med att jag blev vald av människor på universitetet igen, och jag kände först en häpen glädje och nu är känslan samma som den var innan barnen, innan mammarollen helt tog över mitt liv. Det känns familjärt, bra och berikande. Jag behöver inte de fula som kanske ger mej mer. Det fula som jag använde före barnen och till viss del även nu. Jag är bra ändå. Med vissa skavanker, men hej, jag har minst 40 år till att rätta till dem felen !