Tränings medicin

Ok jag är lite deppig, lite nere. Det har väl inte varit svårt att missa. Självklart går det mest ut över Marcelo. Vi har knappt pratat med varandra de senaste dagarna, av ren självbevarelse drift. Det som är så häftigt med min sambo, mina barns far är att han kan se över att han blir sårad. Han kan trots att han känner sej åsidosatt acceptera att barnen kräver enormt mycket av min uppmärksamhet och att han lite kommer i sista hand här i familjen. Han blir inte mindre sårad, men han förstår och det uppkommer inga gräl. Nu märker han att blott hans närvaro får mej att ilskna till. Jag fräser så fort han öppnar munnen. Han stönade lite när jag sa att det skulle ta en månad innan jag blev mej igen, men nu håller han sej borta från mej. Är tydlig med när han kommer hem och vilka planer han har. Säkert är han lite konfunderad. Smart nog frågar han inte om jag är arg på honom. För egentligen är det ju inte hans fel. Han är man nog att klara av det här. Lite sexigt faktiskt!

Men vilken skillnad det blev i mitt humör efter träningen! Nu har jag dessutom varit ute med Bobbo långa svängen ( nej den är inte så lång, tar ca 50 min att gå själv och ca 90 min att gå med barn, därav namnet). Helt plötsligt är alla destruktiva tankar borta, mitt mörker har lättat, nu är jag bara dyster. Bättre än terapi! Rekommenderas varmt till alla! Träning alltså!

Nu ska jag duscha.

Sen ska jag plugga.

Dålig vana jag fått att sitta på sena kvällar och nätter. Det får vi ändra på till nästa kurs.

God natt!

(snart är det spöktimmen, då ska schasa ut alla otyg)