Det har varit lite mycket sista dagarna. De närmaste veckorna lär inte bli lättare. Inte mindre att göra heller. Måste hitta ett system att få i mej mer mat. Är ständig hungrig och får aldrig tid till mellanmålen som är så viktiga.
För allmän kännedom till dem de berör. Min telefon fungerar igen!
I går satt jag och min äldsta dotter och planerade höstens aktiviteter. Det kan kännas lite tidigt kanske, men nu så smått börjar avslutningarna, i morgon på skridskorna och sedan rullar det på fram till sommarlovet.
Alla barnen vill fortsätta simma. Så då gör vi det. Stora N vill absolut fortsätta med skridskor så då är måndagar och lördagar bokade. Kören är ett måste för mina tjejer, onsdagar och Stora N älskar sin fotboll, också onsdag. Mittimellan N älskar dansen mest, men vi ska nog byta ställe och då blir det på tisdagar, som förut varit heliga åt tennisen. Men den hoppar vi över. Ett år iallafall. Tills Lilla N kan börja, så får vi se om lusten tränger på även för de större. Så måndag, tisdag och onsdag bokade. Jag ville börja på judo med mina tjejer, men om de inte ändrar dag är det helt omöjligt att få till schemat och jag har så smått lovat Stora N att börja med karate, som är på torsdagarna....... Kommer vi palla det här i höst? Vi får väl se. Så länge lusten finns så är det väl bara att köra. Själv kommer jag i den mån de går fortsätta träna måndag och torsdag kväll. Utöver det ska jag bygga på lite träningsdagar på luncher och så, tänkte jag. Vem har sagt att det är stiltje i mitt liv?
I morgon är det en tre timmar lång skridsko show med min son. Jag är stolt men också lite orolig. Han kan inte all moment, och även om jag inte bryr mej om han ramlar eller tappar bort sej är jag mest rädd att han ska bli ledsen och skämmas om nåt händer. Han är trots allt bara fyra år, snart fem, men inte än... Familj och vänner sluter upp och ska heja. Jag har köpt blommor och kexchoklad, så jag gör mitt bästa att han ska känna sej nöjd med sin uppvisning. Det blir den första i min mammahistoria. Första gången i mitt liv, som ett av mina barn ger en föreställning, visar upp någonting och jag är stolt som en tupp, som min mormor jämt sa. Det pirrar lite i magen och jag börjar inse att barnen växer upp hiskligt fort. Nästa år har alla barnen passerat tre år. Jag fick dem ju nyss....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar