Det senaste året har hennes smarthet nått nya dimensioner. Hon har gått mil i djup snö, genom stormen och hon har kommit så långt. Men alla kroknar ibland. Alla vill ge upp kasta sej handlöst mot de dödliga vålnaderna och låta dem göra vad de vill. För det är enklare. Enklare än att böja huvudet, dra upp axlarna och ta ett steg till i den rytande stormen när kroppen är så trött att den inte orkar mer. Hjärnspökena kan få den starkaste viljan att slakna.
Nu tror jag mer om henne. Frågan är bara om hon tror mer om sej själv.
Jag vet inte vilken djävul som hemsöker henne just nu. Jag slits mellan viljan att lägga mej i, veta allt, trösta, lyssna och respekten för att en person till att förklara för kan bli för mycket. Ibland orkar man inte med all välvilja.
Jag ska ta ett snack med andarna och våra hjälpare och fråga vad som är på gång. Jag ska be för henne och jag ska tända ljus, skicka energi. Min kärlek räcker inte långt men den finns.
Kram Sachiko!
1 kommentar:
Tack älskade kusin! Pussar och kramar till dig.
Skicka en kommentar