I dag var jag på ett möte. Mötet gjorde mej ledsen. Och hur jag än försöker kan jag inte skaka av mej känslan. Den sitter kvar där som ett klibbigt tuggummi. Egentligen vet jag inte vad det är som gav mej känslan. Kan inte sätta fingret på det. Kanske var det allting? Det känns ibland som denna värld inte är gjord för mej. Jag är för känslig. Önskar att jag vore lite tuffare. Lite säkrare. Eller..... jag vet inte. Katten har nio liv, men nångång tar de nio slut. Vad händer då? Jag blandas i en enda stor mix av känslor där jag ska stå på mej, vara sann mot mej själv, tro på det jag tro mej veta är bra och känslorna som motstridigt resonerar att du har inte alla svaren, du har fel, du är för mycket av ditt och för lite av datt, anpassa dej, ändra dej. Jag önskar att jag inte var så känslig för min förmåga att se saker från flera håll. Det ger mej hela tiden argument mot alla argument jag har. Vilket gör att jag blir förvirrad. Förvirrad även inför mej själv. För vad vill jag? Vad tror jag på? Hur är min känsla? Och det finns inga råd att ta, för jag vet ju inte var jag står. Hårt mot hårt eller blödig och soft? Vem är jag?
Av att bara skriva detta har jag iallafall tagit ett beslut. Sen om jag vågar stå för det hela vägen, det får vi se om ett para dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar