Min lilla kämpe

Barn kan vara hemska mot varandra. Jag väljer att tro att de i flesta fall inte inser vad de gör. Min kamp här hemma handlar ofta om att min son ofta är utsatt för andras barns oförstånd. Vad du ska läsa nu är att han för ofta blir utsatt av andra barns elakheter. Jag funderar och funderar på vad det är i honom som triggar andra barn. I dag när jag kom och hämtade min son uppdagades en ny hemsk situation som hänt på skolgården. Barnen hade omringat min son, knuffat, svurit och hotat min son. Stora N hade tillslut fysiskt försvarat sej genom att hårt knuffa undan tre äldre grabbar och gått ifrån. De hade kommit efter. När en kompis påkallat en lärares uppmärksamhet ställer sej läraren på de andras sida!!!!! Här gör han mej jätte stolt genom att tjafsa emot läraren, argumentera och vägrat släppa på sina principer. (ungarna ville ha hans boll, läraren sa åt honom att lämna ifrån sej bollen, han vägrade). Av någon anledningen lämnar läraren platsen och barnen går på min son igen. Han är rädd, men visar det inte. Ger sej inte.Till slut vågar han inte mer, då sköt han iväg bollen sa åt dem att hämta den själva, sen gick han. Det här är min son som alltid förut gett vika. Min son som tappar humöret och börjar gråta och tandlöst ber barn att sluta. Min son som alltid förlorar då andra börjar skratta åt honom. I dag stod han upp för sej själv, han argumenterade och trots att han var jätte rädd visade han inte sin rädsla utan försvarade sej själv både mot vuxna och mot barn.


Jag som mamma ville såklart reda ut allt på en gång. Efter flera telefonsamtal fick jag tag på en pappa. Hur ledsen jag än är för min sons skull så går det inte att komma ifrån att jag tycker det är rätt jobbig att ringa hem till andra och säga åt dem att deras gullungar inte alltid är änglar. Vad jag är jätte tacksam för är att vi har så många bra föräldrar här ute i våra byar. Pappan reagerade precis å som jag själv hoppas att jag reagerar om jag någon gång får ett liknande samtal. Han blev arg, var samlad, pratade med sin son. Sonen var rakryggad nog att berätta vad som hänt och bekräftar då Stora N,s berättelse. Sedan ringde pappan upp och garanterade att det aldrig mer skulle hända, sonen fick be om ursäkt till min son. No hard feelings. För det är han värd en eloge! De andras föräldrar får jag ta i morgon. Läraren ska få förklara sej ordentligt. Just nu står hon högst upp på min sons hatlista. Själv måste jag väl förbli neutral tills jag hör hennes sida. 


När jag åkte till judoträningen efter allt redande så kände jag hur kroppen blev matt. Jag ville gråta. Jag var rätt slut faktiskt. Det är så mycket känslor som stormar när nåt sånt här händer ens älskade barn. Mina tankar gick då till min kusin och allt hennes redande i o med pedofilen som bestämde sej för att flytta in i deras liv. Vilken styrka måste det inte ha krävt? Jag beundrar henne. Har alltid gjort, men ännu mer när det gäller sånna här saker. Jag älskar min son så mycket. Jag förstår inte vad det är som gör att Stora N får så många smällar. Är det för att han tar åt sej. Att han har ett främmande språk, inte svär, inte säger elaka saker?  Nu ska jag försöka bara njuta av att han hade styrkan att försvara sej själv. Kampen kommer fortsätta, men idag vanns en liten seger. Segern om att stå upp för sej själv.