Translate

fredag 13 januari 2012

Den otäcka känslan.

Jag hatar den här känslan. Förstår varför jag vill smyga ifrån den. Förstår att jag vill blunda och låtsas som att katastrofen inte finns. Frågan är om den verkligen finns? Tänk om det bara är hjärnspöken jag är rädd för. Tänk om det löser sej, bli bra bara jag slutar att smyga, bara jag slutar att blunda? Nya vanor, nya sätt, mantrat jag har för att försöka ändra på mitt sätt. Ändra mitt smygande, ta bort mina slutna ögonlock. Svårt att andas, ont i bröstet. Kall. Varm, ryser, jag till och med fryser. I morgon är dagen då jag öppnar mina blå. Ser på världen, tittar på det farliga. I morgon ska jag leva upp till mina nya vanor, ta vara på tiden och arbeta för att jag ska kunna lé igen. Lite skit i hörnen växer till dammråttor växer till....... nåt stort....... Inte stort. Jag vill stoppa det här. Inte bli mer. Lösa problemen, hamna på fötter. Bli lätt igen. Jag längtar efter att få springa. Tänk att kunna springa........

Inga kommentarer: