Så har jag varit på min andra tollarspecial. Det är en tävling där det bara är tollare, alltså Bobbos ras, som tävlar i alla grenar utom lydnaden, där två bordercollies nästlat sej in. Förra specialen tävlade jag i massor av grenar, i år ställde jag bara upp i agilityn. Egentligen skulle vi ha varit med i utställningen med. Fast vi struntade i det när det spöregnade, jag hade ingen barnvakt och Lilla N hade feber hela natten innan, det är ju inte så intressant att få en extriör bedömning att barnens hälsa får stå åt sidan....
Men på lördagen packade jag Bobbo, Tutan, stol, bur, godis, vatten, frukost, boll, vaccinationskort och regnkläder i bilen och tuffade ut till Kolmården där tävlingarna hölls. Det var väldigt mycket tollare och Rut blev genast ett exotiskt inslag i den röd,vita röran. Annars är det mest Bobbo som skapar uppmärksamhet, nu försvann han liksom i mängden...
Buren jag hade med mej är anpassad efter en liten tollare á 22kg, men jag lyckades knöla in
rotweilern á 40kg medan jag värmde upp och tävlade första loppet. Andra loppet fick hon sitta i bilen. Banorna var riktigt, riktigt svåra och till och med hon som kom trea i SM förra året hade problem med vissa linjer i banan. Domarn var ganska kritisk till sej själv efteråt. I medium klassen diskade sej alla utom en och i large så var över hälften diskade när resultat listan sattes upp.
Bobbo var exemplarisk under tävlingen. Dock tappade jag bort banan i ena loppet och i den andra började jag tänka hur jag skulle göra och blev omsprungen av Bobbo så vi kom i otackt. Det resulterade i 10 fel (2 hinderfel, ett i slalom och en vägran) i agility loppet och 5 hinder fel (en vägran) i det andra. Vi var några sekunder över maxtiden eftersom Bobbo inte vågade chansa utan frågade mej före varje hinder om det verkligen var det han skulle ta så vi fick några tidsfel också. Sumam sumarium så är jag supernöjd över Bobbos prestation, en aning frustrerad över min egen men ändå nöjd över att inte blivit diskad. Regnet kom och vi gömde oss under ett paraply jag och min vovve. Det var underbart där under och jagjag njöt att få vara med honom utan de andra barnen igen. Livet med hund är svårt att förklara för de som inte är hundbitna, men det är riktigt, riktigt fantastiskt!
Rut, Tutan, skällde och hoppade medan vi satt och tittade på de andra ekipagen. Hon orsakade
många skratt, men också en varm känsla hos mej att Bobbo verkligen är den bästa hunden någonsin. Jag är så nöjd över min äldsta son och den han är, över vad han kan och vilken fantastisk personlighet han har!
1 kommentar:
Åh hojta till nästa gång om du vill ha sällskap. Jag kan alltid passa Tutan under tiden ni tävlar och jag hade stått och hållit tummar och tår och hejat på.
Älskar såna tillställningar. :-)
Skicka en kommentar