Jag har inte slutat gråta. Mina tårar strömmar fortfarande nedför kinderna och smärtan i mellangärdet känns som hårda knytnävar. Hjärtat i mitt bröst hoppar över ett slag titt som tätt och min kropp är spänd och beredd på att fly eller slåss.
Kommer ni ihåg de rumänska barnhemsbarnen som tv kanalerna kablade ur under 90-talet. Många gånger har jag funderat på vad som har hänt sen dess. Har situationen blivit bättre eller är det samma? I dag på TV4+ såg jag en ny dokumentär, för mej. Den är gjord för tre år sedan och handlade om barnhems barn i Bulgarien. Den var fruktansvärd att se. Det var vidrigt
att titta på de fula, smutsiga benrangel till barn som vaggade fram och tillbaka. Ihåliga ögon stirrade tomt ut medan de hysteriskt stoppade in handen i munnen och sög på den. En hade fått sin tumme amputerad för att hon sög så ihärdigt. På en vecka dog det två barn som var totalt utmärglade, men föreståndaren ansåg att barnen fick bra mat varje dag.
Jag klarade hela dokumentären. Eller rättare sagt från den del där jag kom in i den. Hela tiden hamrade det bilder från hur det var i Sverige för bara 50 år sedan. Eftersom jag läst en hel del om sinneslöa barn, som det hette då, och instutionerna, skolan och de politiska viljorna runt dem vet jag att situationen inte är alltför olik hur de bulgariska barnen har det. Skillnaden är att dessa barn lever i det nu. Vi kan göra någonting nu.
Barnen var i så desperat behov av mänsklig kontakt att det inte går att beskriva med ord. I slutet ser man bilder på barnen som enligt den bulgariska regeringen får adekvat sjukgymnastik, sjukvård, stimulans, mat och omvårdnad. Man fick se den åtta åriga flickan som fått sitt brutna ben spjälat med en träpinne och den blinda pojken som sakta kröp längs med väggen. Det värsta var när reportern satt framför ett antal vaggande, sugande barn och inte kunde låta bli att klappa en av barnen på låret. Det var som en explosion. Barnet upphörde med vaggandet. Hennes händer for som en raket efter den kvinnliga reportens. Fingrarna grep tag i hennes hand, förde upp den vuxna kvinnans fingrar mot sitt ansikte,, de oseende ögonen slöts. Flickan rätade på de skelett smala benen och med en desperation letade hon sej vidare efter reportens arm, sökte mänsklig kontakt. Som ett litet foster kröp hon upp i kvinnans famn och reporten kunde inte hålla tillbaka tårana. Sakta gungade hon den modiga lilla flickan i sin famn medan hon gnolade på en sång. Samtidigt satt det flera likstela, gungande, sugande, frånvarande barn runt
henne. Då brast det för mej, och jag gråter nu med.
Hur kan vi göra så här mot våra barn? Hur kan vi?
2 kommentarer:
Det är så fruktansvärt att jag saknar ord. Jag har sett liknande dokumentärer förut och det gör så ont. Mest för att det inte finns något jag kan göra för att omedelbart förändra situationen för de här barnen.
*gråter också*
Ja detta är ju verkligen hemskt!! Hur kan det få gå till så inte allt för långt bort från vårat avlånga land!!! Varför är det ingen som gör något??? Hade jag inte själv haft barn hade jag åkt ditt ögonaböj för att jobba som volentär!! Fast ska jag ransaka mig helt och hållet så vet jag inte om jag skulle klara av det psykiskt.Jag fattar inte hur dom människorna som finns på barnhemmet är funtade, när dom ändå är där kan dom väl ge barnen mänsklig kontakt,krama dom,leka med dom, det kostar ju inget annat en lite energie.Tänk bara att få höra ett barns skratt i stället för att se dom sitta helt apatiska och gunga fram och tillbaka.Jag fattar inte vad dom har för syn på barnen. Jag tänkte först skriva att dom behandlar dom som djur, men aldrig att jag ens skulle drömma om att behandla mina hundar så.Det är dags att hela världen vaknar och reagerar mot dessa vedervärdiga förhållanden!!!
Skicka en kommentar