Separation?

Det sägs ju att småbarns åren är tuffa och att efter ca 2-3 år så sker de flesta separationerna. I vårt fall är vår yngsta nu två år och visst har det varit lite slitningar på vårt förhållande. Marcelo tycker så klart att vissa frågor är viktigare än vad jag tycker och ibland lider vi båda av att vi får för lite tid för varandra. Jag tror att förhållande frodas när de består av närhet, intimitet och skratt. Under ett par år nu har vårt förhållande bestått av sömnbrist, penninga hets och full fokus på barnen. Periodvis, eller om sanningen ska fram väldig länge, har jag varit dålig på att bekräfta Marcelo som man. Han har tagit det som en man. Men åren går och efter ett tag är det inte riktigt lika roligt längre. Jag har sett det på honom, jag har gjort små försök att vara bättre, men har inte lyckats hela vägen. Jag stör mej på att han tar förgivet en del saker, att jag står för allt här hemma och att han bara kommer och förväntar sej full service.

Flera par runt omkring oss står på randen till separation. En del har redan genomfört den. Tanken har föresvävit mej, men jag vet ju att det är Marcelo jag vill ha. Han säger samma sak till mej. Sista dagarna, efter ett hårt slag i magen utdelat av mej, till min kära sambo, har han varit lite låg. Jag tyckte väl att han fick rycka upp sej och ta det som en man. Men så slog det mej att det är inte så vårt förhållande är. Vi väntar inte ut den andre. Vi värnar om varandra. Vi tar hand om varandra och lyfter den som är låg. Vi boostar upp den andres självförtroende och blåser liv i varandras självkänsla. Jag visste att nu var det min tur att stötta mannen JAG älskar.

Det är mitt jobb att få honom att vilja vara snäll mot mej. Ger jag honom behöver jag inte vänta, då får jag tillbaka på en gång. Och Marcelo är fantastisk på att ge. Allt jag behöver göra är att bekräfta honom. Då försvinner rynkan mellan hans ögon. Då rätar han på kroppen och svarar på tilltal.

I tre år har jag velat ta tid på tu man hand med honom nere vid vår härliga sjö. Vi har alltid barn runt oss, så det har inte gått. Men mitt i natten, när Patte var i huset tog vi våra morgonrockar och gick tysta hand i hand ner till sjön. Vi tog ett nattdopp, vi pratade, skrattade och började hitta tillbaka till närheten igen. Myggorna åt sönder oss men det svala vattnet skakade liv i

våra trötta kroppar. Det blev början till att vi ska bli en enhet igen. En enhet som inte innefattar föräldrarskap utan bara oss. Vi behöver varandra. Vi behöver le i smyg, hålla handen, stryka den andres kind utan krav utan tabu. Nakna inför varandra tror jag vi återupptäckte oss igen.