Blåbärs promenad

Jag har tröttnat att gå på vägarna här runt omkring. Jag har tröttnat på lilla barnstigen i skogen, för den är verkligen liten, så idag drog jag ut ungarna igen på lilla trollrundan. I så att säga "riktig" skog. Dagen till ära tog Stora N på sej trollkarls hatten och med risk för regn fick alla ungarna ha regnkläder på sej. En hel del blåbär blev plockade medan jag tränade föremåls sök med Bobbo och jag blir lika förtrollad av vår skog varje gång jag går ut.

Jag gillar det faktum att skogen talar till det innersta rovdjuret inom mej. Jag hamnar i mitt rätta element, även om jag känner med stor tydlighet att jag inte riktigt behärskar elementet. Tror knappt att jag skulle klara mej en månad ensam, utan eld i skogen. Om det inte är blåbärs säsong vill säga, för då skulle jag ju hitta nån slags mat. Men jag kommer till, blir vaksam och det är nåt i mitt innersta som klickar till. Bobbo är i sitt rätta element i skogen. Vatten apportör till trots så är det i skogen han kommer till sin rätt. Tyst, snabbt,smidigt och kamouflerad rör han sej över ris, snår, under granar över bergen och ut i kärren. Det skulle vara häftigt att ta en vecka bara han och jag i skogen, ensamma med bara ett tält. Utan koppel, utan människor, bara vi, djuren, naturen och lugnet. Kanske nåt att tänka på till nästa sommar? För är det nåt som mina barn har tvingat fram i mej så är det just lusten att göra allt sånt som jag drömmer om. Och nu har jag kommit i någon sorts livskris. Jag är inte

riktigt nöjd med det jag har längre. Undrar lite smått om det är så här livet ska gestalta sej för resten av livet. Jag har ju uppnåt nästan allt det jag har strävat efter och nu är det dags för mej att sätta nya mål, nya drömmar, frågan är bara vad de ska bestå i. Då hamnar man i kris, mer eller mindre, för att omdefiniera sitt liv. Jag vet om det. Jag ser fram emot vad som skall komma ur det här. Sakta börjar jag ju göra sådant som jag velat sen jag var tonåring. Jag har engagerat mej i politiken, jag startar snart min yrkeskarriär som pedagog, jag har börjat träna och tävla Bobbo mycket mer igen och till hösten kommer jag att komma igång med min egen träning, på riktigt. Men jag vill mer.

När jag är ute i skogen så kan jag nästan ta på det jag vill. Jag kan känna det på tippen av min tunga.

Jag gläds även att se mina barn i naturens egen lekplats. Lilla N som snubblar över stenar och förtjust vrålar -Båbär så fort ett blåbärsris nalkas, vilket är mest hela tiden. Jag njuter av att se

de stora barnen välja rätt stigar i skogen utan att fråga, för att de börjar hitta, och när vi går vilse resonerar de med varandra för att ta det som känns som rätt stig tillbaka hem. Hela mitt

mammahjärta ler när de pekar ut riktmärken och orienteringsmärken som "hemliga stigen", "älgträdet" och "trollberget" för att veta att de är på rätt väg. Jag vill ge dem den vördnad och respekt som naturen förtjänar. Jag blir nästan lika nöjd när de automatiskt sorterar plast, papper och skräp i rätt behållare. I höst ska jag ta mer chanser att sätta mej och meditera på bergen. Jag har även bestämt mej att börja läsa mer om buddismen, nu när kristendomen svikit mej och jag har avhandlat den religionen i nästan två år. Sen är det judendomen som står på tur. Ska man bli religionslärare så gäller det att vara påläst. Kanske inte så mycket om alla fantastiska historier, utan vad religionen står för, vad den handlar om. En dag kanske jag kan finna vad jag tror på, kanske jag kan hitta min frid, min sinnesro. Fram tills dess så är naturen det mest religiösa jag kan tänka mej.