Translate

tisdag 27 juli 2010

Jag kan cykla, jag är inte rädd.


Cykeltur nummer två. Stora N utan stödhjul, på den lilla cykeln och Mittimellan N på sin rosa, prinsess springare lyckade ta oss till stallet och tillbaka. Bortblåst är all rädsla och alla tveksamheter från storebrors sida. Han börjar bli en hejare på att cykla på "riktigt". Helt plötsligt ser framtiden lite ljusare ut. Nästa år kan iallafall två cykla ordentligt och vi kan ta längre promenader. Redan i slutet av sommaren kan vi ta oss in till stan och ta längre promenader eftersom två faktiskt kan cykla! Jipee! Jag saknar låånga promenader!

Grannarna applåderade mina duktiga barn och stolt cyklade de backe upp och backe ner. För här ute är det bara backar. Antingen upp eller ner. Denna gång var det också väldigt mycket bilar. Så lite håller jag andan i halsen när vi är ute på vägen. Barn som de är, så klarar de inte riktigt av att hålla sej i kanten hela tiden. Speciellt inte i uppförs backarna då det blir lite vingligt... Men tycker ändå att vi klarar vägarna ganska bra med lös hund, två cykelvingliga barn, barnvagn och mej. Mittimellan N ramlade dock på cykeln två meter från vår uppfart. Tårarna förbyttes till ett stort leende när hon förstod att hon skulle få plåster. Vilket hon tjatat om i flera månader. I det här huset måste man förtjäna sina plåster. De vita byxorna är nog bara att kasta i sophinken, blodiga, och svartsmutsiga som de är. Men jag har två stolta barn, är en stolt mamma och konstaterar att jag gillar att de börjar bli lite större...

1 kommentar:

Anonym sa...

Vilka duktiga barn du har!

Här ska vi förhoppningsvis under veckan åka in till stan och kolla på cykel till Affe. Han tittar så avundsjukt på N när han far förbi... :)
Kram på er!