Pigg måndagmorgon

Bearbetas i bakmaskin,
ett måste

Färdig jäst

Det känns som att kroppen börjar repa sej.  I morse sov jag inte till halv fem som jag brukar, utan till halv åtta! Och jag kunde kliva ur sängen! Det har inte hänt de senaste veckorna. För att fira det ( eller mest för att frysen var tom) så började jag baka bröd. Barnen fick inte hjälpa till, av den enkla anledningen att jag inte klarar av att städa efter dem. Lilla N ville dock hjälpa till att rulla frallor, så det gick jag med på. De senaste veckorna har jag levt på fruset köpebröd. I morse fick jag äta nybakat glutenfritt bröd gjort på rivet äpple, solroskärnor, en gnutta råsocker, fiberberikat mjöl och mjölk.Det var så vansinnigt gott! Och så blev jag mätt också. Inte bara att brödet blev bukfylla, som Fria Limpan, huuu (ryser). Dessutom är det strålande väder. Den här dagen måste bli  bra!

Färdigt, smarrigt frukost bröd

Vunnit budgivning på Tradera.

Så nu har jag vunnit tre budgivningar på Tradera i dag.  En klänning för 21 kr, en judodräkt till Stora N för 130kr inkl frakt och fleecejacka till sonen för 7 kr, fast med frakt blir det 43kr. Känns lite kul faktiskt. Nu får vi hålla tummarna för att Mitimellan N:s judodräkt också blir min. Fast den är betydligt mycket dyrare. 260kr med frakt som det är nu. Men det är svårt att hitta så små kläder som hon behöver ha. Och bättre än 500! Den auktionen avslutas i morgon....

Vunnen

Vunnen

Vårtomt

Vår tomt våren 2011

Nu har vi varit ute i flera timmar. Jag har planerat var jag ska sätta bärbuskar, räknat ut hur långt staket vi behöver längs med vägen, gungat på mina barn, tränat Pluto en aning medan jag satt på en sten och tjattrat lite med en granne. Det märks att kroppen inte är van vid all frisk luft så hela familjen är tröttare än vad vi brukar. På ett friskt sätt. Dagar som den här har jag inga problem att komma ihåg hur jag längtade ut på landet när jag bodde i min etta. Hela mitt liv har jag vetat att jag vill ha det så här lätt att bara kliva ut och att ha saker att göra på min tomt. Jag vill kunna njuta av solen och att barnen ska kunna roa sej i min närhet, utan massor av bök.

Vår tomt är inte i det bästa tänkbara skick. Gräsmattan är för gles, på vissa ställen har vi ännu inte brett ut matjord och skapat gräsmatta. Vi har nerhuggna träd som behöver tas om hand om och sanden saknas i sandlådan. Men idag, när jag varvat små promenader på tomten med att sitta på altanen och titta på när hundar och barn har lekt så kan jag inte göra annat än att njuta och förundras över hur bra mitt liv faktiskt är. Jag kan inte annat än annat än att hålla med min granne Therese när hon i sin blogg hyllar livet här i vår by. Jag, liksom hon är, löjligt lycklig med vår bostad. Det spritter av förnöjsamhet i bröstet. I bland nyper jag mej i armen och undrar hur jag kom hit. Jag som levde ett liv i träsket, med fördunklat sinne och noll möjligheter. Nu är jag här. Hur kom jag hit? Hur långt kan jag nå? I dag älskar jag min tomt. Älskar min gröna gräsmatta, mitt berg, min bergsknalle, vår verkstad, studsmatta, gungor, fotbollsmål, altan, jag det mesta på år tomt som är fylld av möjligheter.....och jobb.

Vildvuxna delen på tomtenmed verkstan i bakgrunden och trollens hem
vid den bruna lilla dörren.

Tradera utrop

Judo/karatekläder

Jag är inne på Tradera och lägger bud. Det var hur länge sedan som helst jag var där. Men nu har jag en födelsedag som väntar och otåliga tränare som gnäller över att mina barn inte har judokläder. De kostar 500pix! Så jag gick ut på Tradera och har hittat en billigare variant. Om jag nu får dem vill säga. Hoppas att jag får dem. Då tänkte jag att Stora N ska få sin i födesledagspresent. Sedan hittade jag en urgullig Hello Kitty klänning och en stegräknare.... Suck. Vi får väl se vad jag vinner. Om jag vinner.

stegräknare med kalori mätning

Solen skiner!

I dag har solen tittat fram! Det är fortfarande ganska kallt ute, men jag hoppas kunna vara utomhus och njuta av den här dagen. Hundarna tycker att det är rätt skönt att vistas ute i vårsolen. Bobbo  ligger och njuter i solen medan Pluto far runt och hittar på bus. Bland annat har han dragkamp med barnens pool. Så den är icke brukbar i år. Jag hoppas att ryggen ska orka med ett varv runt lilla varvet. Ungarna får cykla och jag kan gå i makligt tempo. Hundarna får lämna tomten en stund och förhoppningsvis mår hela familjen bra av ett sånt litet äventyr. Marcelo ska försöka rasera min bil idag, för att kunna laga den under veckan. En påsk utan bil.... det låter både lockande och skrämmande. Kanske går vi upp och våldgästar grannarna i veckan? Lite social måste man ju få vara. Men en timme i taget. Ryggen och bilen sätter agendan under de kommande dagarna. Jag har planer på sjö, hund och apportering......

En god bok

Jag tror jag ska gå och lägga min värkande lekamen i sängen och läsa en god bok istället. Ilskan vill liksom inte lämna kroppen. Jag känner hur mina rörelser är knyckiga, rösten irriterad och själen orolig. Inte ens mörk choklad har kunnat stilla stormen i vattenglaset. Så lösningen blir nog att stoppa i mej nattens piller ( hur trött är jag inte på dessa mediciner!!!) ta på mej skenorna på armarna, pallra upp två kuddar under huvudet och en snett bakom korsryggen, så att jag aldrig kan ligga plant och ta fram boken jag just nu håller på att läsa. En bok som det tog lång stund innan jag kunde bestämma mej för om jag gillade eller inte. En bok jag enbart köpte pga dess titel. Nu älskar jag den på ett lugnt sätt.  Huvudkaraktärerna är inte sympatiska, därför tog det en stund innan boken tilltalade mej på riktigt. Det är ett lite enkelt språk i boken, lite för svart/vita personer. Men av nån anledning gillar jag den ändå. Den får mej att slappna av. Förhoppningsvis är humöret och stormen lugnare i morgon.

En vänskap inte värd tiden?

I bland blir jag arg och ibland blir jag upprörd. Men det som gör mej både och är när människor väljer att dra felaktiga slutsatser om mej. Inte att en person gör det av misstag, utan när de gör det bara för att. Jag har en rätt stor bekantskapskrets. De flesta i den känner mej rätt så bra. Och det är så jävla bra när jag gör rätt. Då är det minsann så bra att ha mej, och jag är så förstående och bra och ha. Men sen när något kan tolkas, och personerna väljer att tolka det negativt om sej själva, då drar de slutsatser om mej som gör mina handlingar onda. Mycket kan jag bli kallad. Med elak och ond är jag absolut inte. I ett av mina djupare samtal med Nettan sa hon att min önskan om att vara sann var att vara självisk. ( en lång historia, hon sa inte att JAG är självisk utan att drivkraften från mina handlingar) Jag har tänkt massor på det hon sa. Och visst kan jag hålla med om att det kan vara så. Jag är ärlig utifrån vad jag tycker och känner, och det är ganska själviskt. Så sätt upp självisk på negativkontot då. Min kusin sa åt mej att jag är klumpig i mina uttryck. Jag har funderat runt det med. Och ja, erfarenheten säger mej att hon har rätt. I bland uttrycker jag mej klumpigt, så det kan också sättas upp på negativkontot. Min pappa gnäller över att jag har så kort stubin. En sanning som inte går att argumentera bort.


Så alla ni som inte vill ha en kompis med kortstubin som är ärlig ( mot sej själv och andra) som då och då är lite klumpig, kom inte och be om mitt sällskap. 


På mitt pluskonto ligger egenskapen förståelse. Men den har också sin gräns. Det var många år sedan jag rensade i mitt förråd av vänner, bekanta och nära. Jag vägrar vara en människa som bara smeker medhårs och vaktar varje ord på sin tunga. Duger jag inte så här så duger jag inte alls. Kom inte och försök plocka  de bra sidorna. Jag tycker jag är rätt bra på att ta era dåliga sidor. Men att bli kallad elak och att jag plockar poänger på andras bekostnad, då känner du inte mej. Jag är arg. Riktigt jävla arg. Nu har jag tagit en del käftsmällar. Jag har blivit sårad. I det tysta har jag tänkt att orden inte var till så som jag tolkade dem. Men nu börjar jag undra.... 

Solsken?

Jag har blivit lovad härligt vårväder och solsken av SMHI.  Det blåser kallt och är grått! Jag känner mej lurad! Mitt humör är ungefär lika dyster som vädret. Jävla skit.

Bild tagen från mitt vardagsrumsfönster
 kl 11.30 Skit väder!

Ämnet städning

Röra i hallen!

Barnen kastar handdukar på golvet

När jag har ont i ryggen är det så irriterande att se allt som jag borde göra, men har svårt att göra. Barnen har ju hjälpt mej en del med städningen, min akilleshäl här i livet, nu när jag varit dålig. Nu när jag är bättre sköter jag det mesta av den igen. Men eftersom det gör ont försöker jag hindra att det ska bli katastrof innan det blir det, eftersom jag inte klarar av att städa mer än tio minuter åt gången. Så då går jag här hemma och med mycket möda och besvär plockar undan. När jag är helt svettig och ryggen värker sönder mitt förstånd så sätter jag mej, eller lägger mej en stund. Allt gott. Irritationen uppstår när jag sedan behöver röra på mej. Gå på toa, hämta en frukt, byta sitt plats eller liknande. Då ser jag det. Alla de här små sakerna som INTE blivit omhändertagna. Eller som tillkommit efter att jag plockat. Ofta på golvet. Eller nåt tungt som behöver diskas. Sånt som jag drar mej för att göra eftersom jag blir så himla dålig. Då tycker jag att jag har städat. 

Jag hatar ugnsformar!

Men när jag ser mej runt om i huset så är det fortfarande en massa saker som är i oordning. Det ser inte fint ut! Ändå är det inte så mycket att det är katastrof, men lagom irriterande. En handuk. En ugnsform, ett par skor, en film. Massor av ren tvätt.... ja, ni förstår...JAG VILL BLI FRISK NU!

En strumpa på villovägar

Pengar

Jag är inte så bra med pengar. De försvinner alldeles för fort. Ändå tillhör jag inte Slösa-typen. Min mormor fick mej att spela på lotto när jag var liten.. Jag älskade att få välja nummer och kryssa i de små rutorna. Men jag började aldrig spela själv. Både pappa och Marcelo har haft långa stunder där de spelade på hästar. De vann både lite större och mindre summor. Men summa sumarium försvann det mer pengar än vad det gick in. Jag föredrog att träna travhästar istället. Men så bestämde jag mej för att börja satsa för att vinna lite pengar. Jag köpte trisslotter och spelade på hundrace i Sverige. Det här var när jag bodde i Stockholm. Jag vann aldrig. Så tillslut gav jag upp. Det här med spel är inte min grej, jag har tur i kärlek.


Men så har min kusin i sin blogg skrivit om hur hon spelar och vinner på poker och andra spel på nätet. Varje gång känner jag ett lite stygn av; tänk om det vore jag. Tänk om jag kunde vinna! Det finns så mycket jag skulle vilja betala av eller köpa för en vinstsumma. En resa, lånet på huset. En ny bil. Så då kommer tankarna igen, ska jag prova? Men jag vet att jag suger på poker. Och egentligen är jag inte en spelar person överhuvudtaget. Men så tänker jag på min pappa. Han är en riktig fena på roulette. Kanske har jag ärvt den genen? Kanske jag ska ta och prova mina spelarkunskaper en gång till? För det vore ju himla roligt att få in en extra summa pengar i plånboken, nu när sommaren närmar sej........ hmm, jag ska tänka på saken.

Ryggont och naprapat

I dag har jag fått besök av bästaste Frida och hennes dotter. Jag kunde sitta på en stol hela besöket. Jag är imponerad. I morse hade jag ju en date med napprapaten på Rehabkliniken, där jag går för min rygg. Och trots att jag i helgen ifrågasatte hans kompetens, svor ve och förbannelse över hans manipulerande med min kropp är jag idag glad över att jag följde magkänslan och fortsatte gå. I dag lyckades han räta ut mej en hel del till. På ett fantastiskt lysande sätt har han förklarat hur min skada kanske ser ut ( ingen vet om man inte gör ultraljud, röntgen och går in och kollar). Han förklarar på ett lysande sätt hur min kropp skyddar mej, vad jag bör tänka på och hur jag ska hjälpa mej att läka snabbare. Med andra ord förstår jag processen i kroppen. Och det gör att jag mentalt orkar med. Utan deras hjälp hade jag inte kunnat sitta på den där stolen vid mitt besök idag. Då hade jag legat i soffan och lidit av mer smärtor. Under mitt besök kom vi in på ämnet sjukgymnaster. Helt osökt kom jag då in på min älskade vän Nettans problematik med sin rygg och de problem som jag tycker hennes sjukgymnast är. Nu tycker inte Nettan att hennes sjukgymnast är dålig. Jag har aldrig träffat människan, så Nettan borde veta bättre än jag hur sjukgymnasten är. Men eftersom det här är min blogg kan jag skriva hur jag tänker här....he he... 

Nåväl vi kom in på onda ryggar. Min vän Nettan har en vedervärdig rygg som gör mer ont än vad det går att beskriva, och hennes livskvalité är usel för tillfället, och nu menar jag bara sett i att hon inte kan göra vad hon vill och att hon har hemska smärtor varje dag. Så säger Mats, min naprapat; en sån som hon skulle ta lång tid att få en förbättring på. Säkert tio, femton gånger. Men förstå hur det skulle kännas när vi får det att vända. Och det brukar  vända snabbt. Problemet är att de brukar bli rädda. Man måste ner i källaren innan man kan komma upp på vinden. Det gör ondare innan det börjar hjälpa. En sån som hon ska man kunna plocka bort alla tunga mediciner på, ge henne lite kvalité och kanske få henne att klara ett deltids jobb. Det fick mej att få hopp om världen. Kan han göra så med en Nettans rygg, vad kan han då inte göra med min? Och redan idag kände jag att musklerna orkade mer nu när jag inte går lika snett. I dag kunde jag sänka axlarna. Jag kunde laga mat och herre min gud, jag kunde dammsuga! Hur jag mår i morgon återstår att se. Sant är i allafall att jag mår bättre. Är rörligare och att de inte kommer träffa mej på över en vecka! Jag håller tummarna. Att leva med smärta upptar hela ens tid. Varje liten sak blir en planeringsfråga. Varje morgon tar 75 min längre än annars. Varje bilresa 20 min mer, eftersom det är ett företag att sätta sej i bilen, kliva ur och att knäppa fast Lilla N. Varje toabesök föregås av att räkna ut när smärtstillande togs, hur nödig jag är i förhållande till när jag går förbi en toa, hur långt det är till nästa och hurvida jag kommer kunna sitta ner eller torka mej överhuvud taget.... Som ni förstår längtar jag efter en stark och frisk rygg igen.

En läsare

Så klart jag faller för smicker och beröm! Jag tycker om när jag gör nåt som andra gillar. En gång i tiden led jag av fruktansvärd prestationsångest. Och då är det så att inget man gör duger. Fotograferingen och barnen har botat mej från det. Jag kunde vara ute i timmar med kameran. Varje liten nerv i kroppen såg allt i bilder, Jag tänkte bilder, slutare, skärpedjup, svart/vitt och effekter i mörkerrummet. Ja för det var på den tiden då man arbetade med bilderna i mörka rum dagar i sträck efter att ha fotat. Jag älskade hela processen. Jag kände mej så levande. Det var mitt hjärtas kall. När jag sedan höll papperskopian i min hand kunde jag många gånger bli helt nedslagen. Bilden var inte som jag ville. Mitt sätt att fotografera har alltid varit att bilden tas i kameran. På sin höjd beskär man bilden. Behövs det effekter så har inte bilden varit tillräckligt bra från början. Alltså var det massor bilder som kasserades. I dag uppskattar jag bilder med effekter. Jag resonerar inte som förr, även om jag i mina egna bilder fortfarande håller mej till min stil och mitt sätt.Till slut spelade det ingen roll att alla andra gillade bilderna. Att jag vann tävlingar. Att de blev publicerade i olika tidningar, att jag utan att annonsera fick jobba som brölloppsfotograf, företagsfoto och reklam. Bilderna var aldrig tillräckligt bra. I jämförelse var det alltid någon som var bättre än mej, och då kunde jag ju inte vara nöjd! Men hela den här processen fick mej att börja tänka. Om jag nu var så dålig, varför fortsatte jag fota? Jo för processen fram till bilden var den viktigaste. Det var fotograferandet som var det viktiga. Det var arbetsgången som gjorde mej lycklig. Alltså fortsatte jag.


När jag födde min son 2005 funderade jag på vad det var för förebild jag ville vara. Vad ville jag ge honom för budskap? Jag kom fram till att jag vill att han ska veta att han är bra som han är. Så länge man gör sitt bästa, är snäll och gör det man mår bra av, så ska man vara stolt över sej själv. Hur gör man det? Jag tror att jag visar det genom mina handlingar. Alltså duger jag som jag är. Det jag gör är tillräckligt bra just nu. När jag kan mer, gör jag mer. När jag kan bättre gör jag bättre. Medelmåttor är alldeles utmärkta. Alltså är jag utmärkt. Jag kan inte vara bäst. Det kommer alltid finnas nån som är bättre, så varför tävla? Min prestationsångest släppte. Ganska snabbt. I dag vill jag fortfarande göra ett bra jobb. Jag vill utvecklas, testa nya utmaningar men jag slår inte på mej själv om det inte blir som jag tänkt mej.


En ny läsare har börjat kommentera mina gamla blogginlägg. Jag har fått mycket ros. Det häftiga är att jag blir uppriktigt glad! Genuint glad! Det förvånar mej fortfarande att Fröken Prestation inte bor kvar på min axel. Min blogg är min chans att skriva. Min chans att andas. Min chans att publicera. Min chans att till viss del uppfylla en dröm. Jag vill ha läsare. Jag vill att andra ska reagera på vad jag skriver. Hålla med, debattera emot, tycka till, fasa och gilla. Min nya läsare Linda träter på mej, klappar på mej och gör allt det där som jag vill. Jag älskar henne, utan att veta vem hon är. Jag vill att hon ska veta att jag uppskattar henne. Att hennes ord får mej att tänka. De får mej att utvecklas. Livet handlar om möten. Möten som ska få oss att växa och se nya banor. Jag uppskattar varje kommentar. Varje läsare den här bloggen har. Det är riktigt coolt i min värld. Och jag är skitglad att just du som läser nu, tar dej tid att läsa mina ord. Tack!

Ett snabbis inlägg

Jag behöver ta en tankepaus. Sitter mitt uppe i ett maraton av skrivande igen. Den här gången är det till min spanska kurs på universitetet. Hela mitt liv har jag fejkat att jag kan saker. För visst kan jag många saker så där lite halvbra. Men jag blir liksom aldrig riktigt bra på någonting. Spanskan är också en sån sak. Där är jag inte ens lite halvbra. Och nu kan jag inte gömma mej bakom någonting. Det är jag med mina ord, mina texter som ska trollbinda och fängsla mina lärare. Min sambo ger mej kritik för att jag tänker på svenska. Flödet av ord blir då en aning krystat på spanska. Det roliga i kråksången är att han inte ens förstår instruktionerna vi får. De är på spanska. Spanska är hans modersmål. Nu är klockan tolv på natten. Jag har skickat in uppgiften vi skulle ha gjort för två veckor sedan. Den som skulle ha skrivits när jag skadade ryggen. Till min stora fasa upptäckte jag precis att jag ska ha med mej en recension på en bok på 3(!) sidor i morgon. Tre sidor. Det är horribelt mycket. Kan jag ens skriva en recension på svenska på tre sidor? Får jag i hop en sida i natt måste jag avra nöjd med mej själv. Tur att värktabletterna åker ner i par i strupen för tillfället. Annars skulle jag aldrig kunna resa mej ur stolen.

Måndag

Napprapat, jobb, samtal med läkaren. Sned, ont, minnesförlust. Solsken, värme och njuta av vår tomt.


Med de orden kan jag summera min dag. Ryggen gör fortfarande ont men jag klarade av att jobba. En vecka kvar till en veckas ledighet. Jag hoppas ryggen kommer må bra av välförjänt vila. Jag hoppas ryggen kommer må bra av den höjda dosen smärtstillande läkaren skrev ut idag. Men nu ska jag gå och sova. Om jag har orken ska jag skriva ett inlägg om en av mina nya läsare i morgon. En härlig brud, jag enbart känner genom kommentarerna hon skriver till mina gamla inlägg. Nu är jag trött och ryggen mår inte bra av stolen. Sov gott världen, idag har en diktator till blivit tillfånga tagen. Kanske är världen lite bättre i morgon?

Mardröms natt

Jag somnade på soffan i går kväll. Marcelo väckte mej när han gick till sängs. Det var startskottet för en av de jävligaste upplevelser jag har varit med om. Jag var kissnödig, så ett toalettbesök var nödvändigt. Den smärta som genomfor min kropp i natt den går inte att beskriva. Det gjorde för ont för att skrika. Jag kunde inte öppna burkarna på mina mediciner, och jag kunde inte ropa efter hjälp. Det gjorde helt enkelt för ont. Det enda jag kunde göra var att försöka få luft. Väl framme vid sängen vaknade Marcelo av mina ansträngda andetag. Vid sängkanten stod jag ett par minuter och undrade hur sjutton jag skulle komma i säng. Samtidigt gjorde det så jävla ont att jag inte kunde stå. Tillslut kunde jag ändå komma i sängen men hamnade i ett dåligt läge. Där låg jag och grät och andades och undrade hur jag skulle stå ut. Jag kände hur kroppen slets åt olika håll. Benen domnade och smärtan kan endast beskrivas med att det kändes som ett lejon slet sönder köttet ur min rygg. Det bultade, drog, spände, värkte. Det var det jävligaste jag varit med om på bra, bra länge. När tabletterna började kicka in kunde jag äntligen börja andas normalt. Marcelo fick ta tag i mina byxor och dra in mej på sängen så att jag inte skulle ramla ur. Till slut lade sej det värsta. Men det var fortfarande så fruktansvärt med den smärtan och de dragningarna jag hade i kroppen att jag på fullaste allvar att Marcelo skulle få ringa efter en ambulans när morgonen grydde. 


Nu har jag varit uppe i flera timmar. Ryggen är för jävlig. Jag står inte ut. Men smärtan är överkomlig. Värktabletterna tar bort det allra värst. Jag kan andas, jag kan röra mej korta sträckor. I duschen i morse började musklerna återigen slita i kroppen när de varma duschstrålarna träffade min vänstra sida. Jag sitter som en handikappad här inne i huset medan barnen roas med att åka fyrhjuling på tomten. I morgon ska jag tillbaka till napprapaten. Min förhoppning är att jag ska bli bättre sen. Smärta blandas med rädsla. Det kändes som nåt gick sönder igår natt. Rädslan är lika jobbig som smärtan. Men visst klara jag det här? Det gör jag väl?

Vårträning

Stor N tränar styrka på tunga grenar

Blä myrorna har vaknat!

I går tog vi bilen ut till Lilla barnrundan här hemma. Jag tänkte att den var lagom lång för att min rygg skulle orka med. Men att GÅ dit var inte ett alternativ. Det var Mittimellan N:s tur att få vara med sin far så jag hade bara två barn med mej.Hundarna blev helt galna av glädje att får springa fritt upp, över berg, slalom mellan träd och att få attackera hur många pinnar de ville! Stora N visade sin styrka med stor iver genom att lyfta varje stor nedfallen gren han kunde hitta. Stolt meddelade han sin ojande mor att han var starkare än Bamse. Promenaden var för lång så jag var tvungen att sätta mej i en backe och vila ryggen. Men det var så skönt där ute i vårsolen, barnen sysselsatte sej med pinnar och grenar och hundarna 
tuggade frenetiskt på de pinnar de kunde hitta, att jag kunde sitta där hur länge som helst. Men tillslut vandrade vi vidare och alla vi var så nöjda över att få komma ut i naturen en stund.

Syskonen filosoferar tillsammans.

För att göra dagen lite mer produktiv åkte vi ut till bruksan. Jag tänkte att vi skulle göra agility premiär. Det var massor av folk när vi kom, men många åkte strax efter. Maria krockade med två busiga hundar och blev likblek. Resultatet; en spricka i armen och fyra veckors gips. Stackars, stackars henne! Stora N fick träna både Pluto och Bobbo. Visst hjälpte jag till litegrann. Men det gick jätte bra. Pluto greppade direkt vad som skulle göras och tog fyra hinder i rad med både hopphinder, långhopp och tunnel. Dessutom såg det ut som att han tyckte det var superkul. Så jag tror nog att agility kan vara hans grej. Bobbo var laddad som få och fick gå en lite svårare kombination. Han hade verkligen längtat efter agilityn. Även om han nog föredrar att jag kör honom. Flera gånger kom han fram och frågade när det var dags för mej att träna honom. Vad ska jag svara? Om ett par veckor? Träningssessionen blev inte så lång. Men vi var där. Hundarna fick lite aktivering och mitt dåliga samvete stillades lite. Väl hemma var det dags för värktabletter och vila i soffan. Men jag var inte så fasligt dålig som jag trodde jag skulle vara. Det var riktigt, riktigt skönt att vara ute så många timmar när vårsolen tittar fram och det är lätt att ta sej fram ( för att det inte är 3 m snö eller glansis). Men jag längtar efter sommaren. Det är mer min årstid än vintern.

Underbar helg med barn?

Lilla N vaknade med ett skrik i dag. Sedan har det bara fortsatt. Hon är på sitt mest obstinata humör. Helt plötsligt känns den här dagen oerhört lång! Visserligen blir hon tre snart, och jag borde vara beredd på trotset som den åldern medför. Men vid detta humör kommer jag nog aldrig vänja mej..... Jag uppriktigt fasar för tonåren. Båda mina tjejer är fantastiska personer, men deras mindre bra sidor är svåra att leva med. De är riktigt, riktigt enerverande. För att försöka rädda dagen så åkte hon tillslut in på sitt rum, Lilla N alltså, utan att egentligen gjort någon enskild händelse som skulle ge den uteslutningen. Där låg hon i fyra minuter och skrek innan Mittimellan N hämtade henne. Nu är lugnet lagt för tillfället och min minsta tjej kom och kramade mej och sa förlåt. Med den damen gäller det att stävja i tid. Annars kan hon hålla på i timmar. En hel dag. En hel dag till.En evighet.

mina ungar. mina hjärtegryn

Det är många som frågar om vi inte ska skaffa en liten till. Jag har tänkt tanken. Övervägt den vid flera tillfällen. Frågat mej själv. Och varje gång kommer jag fram till samma sak. Nej jag vill verkligen inte! Båda min döttrar kan plocka fram sidor hos mej som jag är mindre stolt över. Och jag anser att som mamma är det mitt jobb att inte reagera så som jag gör ibland. Alla mina tre barn har behov som måste uppfyllas. Alla på sina egna lilla vis.Och varje enskild unge är så viktig för mej att jag inte är villig att sätta deras behov åt sidan för att ha tid med en till. Inte just nu i allafall.  Jag vill verkligen räcka till. Finnas där och lyssna, kramas och göra roliga saker. Min förmåga räcker till tre. Andra mammor kanske klarar tre, fyra barn. Men inte jag. Jag blir stressad, pressad och irriterad när alla barnen samtidigt har behov som jag inte kan uppfylla. Jag tycker alla mina tre N är värda en mamma som har tid för dem. Jag vill att de ska säga att deras mamma verkligen hade tid för dem, när de blir större. Jag vill även att de i mej ska se en förebild på en kvinna som följer sina drömmar, lever lyckligt, felar men gör sitt bästa. Jag vill att de ska få den lyckliga barndom som jag missade. Där barnen är prioriterade men inte mitt allt. Jag vill ge dem upplevelser mer än saker. Jag vill ge dem känslan av att allt är möjligt. Att de kan uppfylla sina liv, och att det inte tar slut för att de en dag skaffar barn. Mycket av livet börjar i och med att barnen kommer. Hur de än är. Men viktigast är att de känner sej älskade och att de känner att de är sedda och hörda.


Jag lyckas inte alltid med alla mina goda föresatser. Jag har ju ingen förebild på hur en mamma ska vara. Ingen person som jag kunnat lära av. Helt enkelt får jag gå på känn och ta stöd i den utbildning jag fått på lärarprogrammet. Mina barn lär mej massor av nya saker hela tiden. De får mej  att bli bättre, må bättre och de får mej att vilja bli en bättre människa. Helt enkelt hjälper de mej att uppfylla mina drömmar. 


Så även om Lilla N driver mej till vansinne ibland och att Stora N får mitt hjärta att gråta eller att Mittimellan N får mej att tappa besinningen så är de de tre som också får mej att utvecklas, leva och vara lycklig. Att ha mina tre barn är den bästa gåvan gud, änglarna, ödet och Marcelo gett mej.

Skitgöra

Nu har han varit ute tre gånger i natt. Vad han gjort i nattmörkret vet jag inte, men för varje gång har magen blivit mindre och mjukar. Jag misstänker att jag kommer se i morgon på gräsmattan vad som försiggått under de senaste timmarna. Med andra ord blir det ett skitgöra i morgon med basjspåsar i högsta hugg. Konstigt att jag inte oroar mej för Bobbo i de här lägena. Men så är han en mycket klokare hund än galningen Pluto. Bobbos mage var inte spänd och hård. Full, men lagom full. Kvällsmaten får de hoppa över idag. Och frukosten i morgon med. Nu ska jag ta min vedervärdiga rygg och masa mej till sängen. I morgon ska jag vara bättre!

Daagens Pluto andra dagen i rad

Kulan under revbenen är dagens foderintag. Den finns inte där annars..

I dag har matvraket gått in i tvättstugan och ätit mat igen. Kulan är stor. Magen alltså. Men det har gått för många timmar sedan han åt, så kräkas är inte ett alternativ. Nu håller vi tummar att det inte blir akut operation i natt. Redan nu har maten börjat komma ut andra vägen. Sabla hund!

Uppifrån ser man kulan puta ut. Hoppas allt går bra.

På sniskan.

I dag har jag så gräsligt, fasligt ont att jag hade lust att slå personalen på mina barns förskola när de skämtade med mej. Fel dag! Smärtan jag har i min kropp i dag är obeskrivlig. Vedervärdig. HEMSK! Jag är äntligen lite rakare, efter gårdagens pärs hos napprapaten. I går kväll var jag så pass pigg att jag till och med dokumenterade min snedhet. Fast att jag numera är rätt så rak, till skillnad från två dagar sedan. Jag tror att det kan vara svårt att förstå hur jag ser ut. På bilden sträcker jag på mej. Nej jag vilar inte på ena benet eller skjuter ut höften. Och ja, jag ser ut som ett stort fettmonster, men det kan ni blunda för. Jag gör det. Det här är alltså gårdagens kort. I dag skulle jag aldrig komma på tanken att göra sådär. Herregud, jag ser ju glad ut. I dag är det bara ren och skär tortyr!

Rena i hörnen

När man är en uppskjutare, som jag är, samlas det alltid massor av skit i hörnen. Nu börjar det bli dags att rensa upp det där. Alltid får det konsekvenser för mitt liv. Det medför även  ångest och oro. Ändå fortsätter jag skjuta upp saker. Jag har funderat mycket runt varför jag gör som jag gör. Vad är det i mej som gör att jag föredrar att blunda? Rent rationellt vet jag ju att det inte blir nåt gott av det lite längre fram. När jag sedan utför damage-controll, så är det andra saker som jag måste blunda för, eftersom jag inte kan lösa allt på en gång. Måste.....såg ni att jag skrev måste. Jag måste ingenting. Jag kan lösa saker ändå. Det borde jag kunna. Jag är för sjutton en kompetent kvinna i mina bästa år. Jag har förmåga, möjligheter och kunskap. Jag borde kunna förändra det här. Utan att det ska kosta blod, svett och tårar. Sluta skjuta upp saker. Göra dem på en gång. Fast jag är trött. Fast jag inte har lust. Fast att jag inte ser lösningen.


Nu har jag skjutit upp massor av saker. Nu är jag mitt inne i damage-controll på många plan. Jag ska försöka ta mej levande ur det här. På nåt sätt ska jag tumma på min stolthet och jag ska lösa skiten jag hamnat i. Och när jag gjort det, ska jag lösa nästa sak som står på tur. När sommaren kommer ska jag var på topp igen. Då ska skiten vara helt borta. Dammet bort torkat, och det ska lukta rent. Den här gången ska jag inte blunda. Inte titta åt ett annat håll. Jag ska ha en plan. En rejäl plan. Och jag ska vara den första som hurrar åt mej, när jag brutit mina mönster. När jag knäckt den sista skiljefrågan på den förändring i min personlighet som jag så länge kämpat för. När jag löst det här ska jag äntligen kunna sova gott om natten, varje natt.

Världens bästa barn

Stora N dammsuger medan syster hjälper
till att köra dammsugaren

Mittimellan N torkar dörrar.

Jag älskar mina barn. Jag är stolt över dem och jag förundras över hur perfekta de faktiskt är. Jag till och med gillar deras trots och starka viljor, när jag inte i stridande stund kämpar med dem..... Min rygg är fortfarande hur dålig som helst, även om det sakta blir bättre. Vårt hem är i skriande behov av städning. Med suck och stånk tömde jag diskmaskinen och fyllde den igen med disken som stod på hela bänken. Då tar ungarna fram dammsugaren och sedan dammtrasorna! Sedan roar de sej en stund med att hjälpa mej att städa. Det finns mycket med min onda rygg som de inte gillar. Men de är väldigt måna om att hjälpa mej. De är måna om att finnas till för varandra. För att det är så man gör i en familj. När de sedan i nästa stund är i  luven på varandra eller skrämmer barnvakterna så att de aldrig mer vill ställa upp, så är det rätt skönt att kunna se tillbaka på de här stunderna och förlita sej på att de kommer bli bra människor av dem. De är bra redan nu. De är bäst. Och de är mina!

Dagens Pluto

Den skyldige; ettårig blandras

Brottet, förödelse i hallen

Det var ett tag sen sist nu. Men barnen meddelade innan jag hade vaggat mej in i huset att äggkartonger låg  söndertuggade bland massor av kläder som låg huller om buller. Jag hade fullt sjå med att få Lilla N att följa med från bilen, eftersom hon somnat, och jag inte är i stånd att bära. För min inre blick såg jag äggskal, kartong och kläder i en salig röra.När jag klev in i hallen var förödelsen mindre än vad jag förväntat mej. Och med tanke på hur lite motion och träning hundarna får nu så får jag vara tacksam över att det inte är värre.Kartongerna låg på lagring inför i morgon då jag ska lämna dem till en tjej på judon som har höns. Jag längtar till att kunna promenera långt och att starta med träningen! I dag var första "dagens Pluto" sen han blev ett år!

Kvällstanke

Kväll. Ont. Fundersam.


Min vän satte griller i huvudet på mej i dag. Rörde om som få kan göra. Jag hörde hennes ord. Jag till och med förstod vad hon sa. Hon förstod att jag inte förstod först och förklarade så att jag fattade. Rörigt? Välkommen till mitt liv. Men jag förstod henne. Och jag väljer att lita på hennes ord. Jag hotade till och med att slå henne om hon har fel. Då skrattade hon sitt underbara skratt. Så jag väljer att lyssna. Och att lyda. Jag ska prova. För hon nådde fram. Hon tog sej tiden att förklara. Och hon känner mej. På riktigt känner mej. Och älskar mej för mej. Det är en sällsynt gåva. En delikat blomma jag vördar och uppskattar. Jag till och med uppskattar henne mer nu när hon satte fingret på mitt oförstånd. Det goda samtalet. Det som jag älskar. Det som jag uppskattar mest. I kväll kan jag somna förnöjt.

Himmelrike

I dag när vi kom hem sken solen. Jag bryggde en kopp te, tog med mej en kudde och satte mej i fåtöljen på altan. Barnen lekte brandmän och hundarna klättrade uppe på berget. Jag satt där i solskenet och bara njöt. Så himla skönt det är att bo som vi gör. Vad skönt det är att få andas frisk luft, att kunna njuta av tystnaden. Det är så tyst så att det är ofattbart. Bara vindens sus och fåglarnas vingslag hördes. Där satt jag i min bubbla och såg de som är mej allra kärast skratta, smyga och ha riktigt roligt. Trots min onda rygg kände jag att jag satt i himmelriket. Vilket fantastiskt liv jag ändå lever! Jorden är underbar!

Diskbråck

Var hos läkaren idag. Och visade hela min härlighet. Alla mjuka valkar och svarta hårstrån på benen som jag inte når ner att raka. Han klämde överallt på mej. Ryggen, magen, höfterna, benen, låren, anus, tarmarna..... ja det var väl sådär trevligt.... Men summan av kardemumman blev diskbråck. Reflexerna i vänsterbenet är jättesvaga. Jag har dålig känsel i benet. Jag har för svaga muskler i tarmen. Jag har ont. Han skrev ut tradolan. Tack. Sen åkte jag till jobbet. Om två veckor ska jag tillbaka. På torsdag ska jag till napprapaten. I morgon kommer Kristin med datorn. Jag gör mitt bästa för att bli frisk så snabbt jaga bara kan. Jag äter mina medc, går och vilar. Det kommer ta ett tag, men jag tror på en stor förändring under nästa vecka. JAg måste bli bättre. Jag bara måste!

Riktigt, riktigt ont

Dagen började bra. Känslan var riktigt okey. Men nu.... Det gör så ont. Så jävelusiskt ont. Jag har ont. Jag vill skrika! Jag vill gråta. Jag vill böna och be att det ska gå över. I dag är jag riktigt handikappad. I dag är jag helt invalidiserad. Ensam i min bubbla av smärta. Ensam i min bubbla av rädsla. Det gör så ont. Snälla sluta nu. Sluta. Benet domnar. Benet rör sej konstigt. Höften värker. Ryggen värker. Själen gråter. Mina tabletter börjar sina. Tar slut i morgon. Jag ska jobba i morgon. Hur ska det gå? Jag är rädd.  Jag värker.

Barnarbete

-Du har alltid uppfostrat dina barn till att vara självständiga....
Fridas ord från i går när jag berättade att barnen hade fått handla igår. De hämtade varor, lade upp på bandet och packade ner i påsar. De bar påsarna till och i från bilen och packade in allt i skafferi och kylskåp. Fridas ord har ringt i mina öron hela dagen. Varje gång Lilla N gått på pottan eller toaletten har Mittmellan N snällt kommit när lillasyster ropat färdig och torkat hennes lilla stjärt, tvättat hennes händer och spolat. Mittimellan N har till och med låtit som mej när hon svara jag kommer. Ja då känner jag mej som en usel mamma. Riktigt usel. I dag har barnen fått tvätta, ta hand om tvätten städat tvättstugan och plockat i ordning i huset. De är trots allt bara 5,4 och 2 år gamla. Det är mitt jobb. Jag som inte kan. Jag som är begränsad. Det känns inte roligt alls! Som kompensation, och för att döva mitt dåliga samvete har de fått fikat på kakor. ( jätte bra Åza, verkligen helt rätt tänkt!) De har fått ätit en glass, de har fått kolalt på en film.... ja jag har helt enkelt tagit till alla dåliga knep mammor kan ta till för att döva samvetet. Jag vet ett det inte kompenserar. Men jag försöker trösta mej med att det bara är tillfälligt. Jag kommer bli bättre. Det blir skillnad. En annan dag.


Fridas ord igår var en komplimang. Jag tog dem som en komplimang. Men idag har de hängt som en kvävande kvarnsten runt min hals. Mina fantastiska barn är självständiga och kompetenta. Det är jag stolt över. Och jag är stolt över att de klarar det här bakslaget så väldigt bra. Men nu vill jag verkligen bli bättre!

Dyng kåt och hur många tankar som helst

 Vi var på Mia Skäringers show Dynkåt och hur helig som helst i kväll. Den fick mej att känna. Den fick mej att fundera. Vi var ett tjejgäng som gick dit. Gamla kompisar sen innan tonåren. Vi håller ihop än. Inte lika tajta, men vi är där för varandra och jag anser att de är mina bästa vänner. Mia pratade om dåligt självförtroende. Hon var lika ärlig på scenen som hon var i sin bok. Av oss vänner är jag utan tvekan den som är fulast. Och det säger jag inte för att jag vill ha sympatier eller mothugg. Det är bara så. Det säger ingenting om jag är ful eller snygg. Jag säger bara att mina vänner ser bättre ut än mej. Av mina vänner är jag fetast. Det är också ett faktum. Inget att hänga läpp över. Jag är fetast. Men trots det är jag en av de som har bäst självkänsla. Det slog mej idag när vi pratade. Kanske att det är nån som har bättre självkänsla och självförtroende. Men faktiskt så tycker inte jag att det är hela världen att jag är den fulaste och fetaste bland mina vänner. Jag har det rätt bra ändå! Jag tycker om mej. Jag tycker om mitt liv. Och ibland tror jag det provocerar folk.

Visst borde jag väl må sämre med en mamma som är missbrukare, med dålig kontakt med min övriga familj, utan syskon och utan en tvillingsjäl till kompis som jag hänger med varje ledig sekund? Visst borde jag väl hetsbanta, stå framför spegeln och i avsmak känna på mina valkar? Visst borde jag söka in till gör-om-mej-program eftersom jag borde skaffa mej en snyggare frisyr och bättre kläder till min trinda kropp? Men jag känner inte så! Det är inte jag. Eller..... kanske ett par dagar i månaden är det jag. Men mestadels av tiden har jag inte tid att tänka på mina hängande valkar. Jag är för upptagen med att sparka boll med sonen, träna judo med dottern, träna mina hundar och lyssna på smicker från min fantastiska sambo. Jag grubblar mer på hur jag ska få elev O att prestera bättre i spanska än vad jag tänker på min fattiga barndom med fylla och slagsmål. Jag ringer hellre Nettan och pratar politik och sex än att umgås frenetiskt med människor i någon konstlad lycko-bubbla. Jag njuter mer av att kunna röra på mej, andas, planera och drömma än vad jag sörjer allt det som kunde ha varit men inte är.

Mias show är en sorglig skrattkavalkad. Ett knytnävslag i magen medan tårar av skratt rinner nerför kinderna. Visst önskar jag att jag hade hennes vackra ögon och fina kropp. Men mer önskar jag mina egna barn, mina drömmar och min Marcelo i närheten än vad jag önskar hennes attribut. Och mina vänner må vara snyggare och smalare än mej. Men jag har dem hellre som vänner än att jag är dem. Deras liv kan inte mäta sej med mitt. Trots deras snyggare kök och badrum. trots deras dyrare semestrar och nyare bilar. Jag önskar faktiskt inte få vara någon annan än mej. Och det är rätt skönt att känna så.

Jenny och jag

Sen skulle jag vilja vara jag med 40 kg mindre fett på kroppen, utan ryggvärk och med ett par miljoner på bankkontot. Men ärligt talat så är livet för kort för att leva för vad som ska hända sen ifall att om. Livet är nu. Och det ska vara kul nu med. Samtidigt som jag jobbar för en starkare rygg, snyggare kropp och mer pengar på kontot.

Så tack mina underbar vänner för en fantastisk kväll. Ni har en stor del i att jag är så nöjd med livet. Ni gör mej lycklig. Och det är jag evigt tacksam över!

Frida och Anna

Ryggont

I dag tog det mej bara en minut att komma upp från soffan. Krisse var här igår och körde mej i datorn. Den indikerade på att jag har en del som sitter i nacken, bröstryggen och ländryggen. Det första datorn kommenterade var att mina ben var olika långa. Lite komiskt! Men också en indikator på att datorn verkligen tar reda på vad det är för fel i kroppen. Jag har varit övertygad om datorns förträfflighet väldigt länge men det är ändå skönt att få bekräftat. För trots allt är jag en stor skeptiker. I över en timme skickade datorn ström genom kroppen för att lätta på kramperna i musklerna och för att lätta på trycket på nerverna i ryggraden. Sen är det bara och vänta o se om det blir resultat.

En trött morgon Åza vi datorn.

Klockan fem i morse vaknade jag på soffan. Mina värktabletter och vatten låg på bordet. I går när jag vaknade vid fem tog det mej mer än fem minuter för att sträcka på mej så pass att jag kunde nå grejerna och få i mej medicinen. I dag var jag så kissnödig att jag trodde jag skulle pinka på mej. På knappt två  minuter hade jag tagit mej till stående ställning. Och visst är jag fortfarande helt sned. Men inte är det några 8 cm som skiljer mellan benen längre! Döm av min förvåning när jag både kunde ta mej till toaletten och sätta mej utan att skrika så halva byn vaknade! I ren förvåning ville jag jubla högt. Men jag lät bli, ville inte ha tre barn som slogs om platsen i soffan med mej. Jag kunde till och med torka mej efter mitt besök på tjottahejti. Till slut masade jag mej tillbaka till soffan, tog mina piller och somnade om.

Jag sitter i fåtöljen med tangentbordet i knät
när jag sitter vid datorn. Stolen var omöjlig för min rygg.

Jag har fortfarande jävulsk ont, men jag anar en förbättring. Det skapar ju visst hopp inför kvällens middag och föreställning. Jag går fortfarande på höga doser av smärtstillande och det tänker jag fortsätta med. Trots att jag inte gillar det. Men både läkarna och napprapaterna sa att det var ända vägen till att snabbt bli bra i ryggen. Och som mamma har jag ingen rätt att vara så här dålig om jag kan göra nåt åt det. Och framför allt har jag ingen rätt att göra så mot mej själv. Trots allt är jag allra viktigast i mitt liv.

Dusch

Inte skoj alls...

Stora N var det ju som ville ha Pluto i första hand. Så Lösningen på problemet med smutsig Pluto blev att sonen fick duscha sin hund. Han är ju väldigt lätt att göra ren eftersom han har så kort päls. Däremot tycker han verkligen inte om att bli rengjord. En korv till belöningen och en strålande son gjorde ett bra jobb och Pluto får nu röra sej fritt i huset igen.

Ren o fin Pluto igen!

Bobbo ligger fortfarande i skamvrån i hallen. Även han är smutsig, men eftersom han var över Pluto är det mest ben och tassar som är skitiga på Bobbo. MORR!

Bråk igen.

Bobbo och Pluto har varit underbara mot varandra de senaste månaderna. De sover i hop, busar, leker och gosar. Men sista dagarna, med min ryggvärk har motionerandet inte varit så kraftfullt. Dessutom har jag fått för mej att Bobbo är hungrig. För tillfället äter de foder som Pluto behöver. Högenergi. Vilket betyder att Bobbo får nån deceliter mindre än vad han har fått förut. I dag var han bara dum. Jag slängde ut frukosten som vanilgt. Och helt oprovocerat flög han på Pluto. Pluto lade sej på rygg. Men Bobbo skrället gav sej inte. Jag är ju inte riktigt i stånd att sära på dem. Speciellt inte när de kanade ner i diket. Men till slut lyssnade han och släppte stackars Pluto. Bobbo ligger nu platsad i hallen medans Pluto får hela frukosten för sej själv. Min stora farhåga är bara när det är dags att ta in Pluto. Som ni ser är han inte alltför ren.... Så hundbad står på agendan.... och ryggen är skit. Inte en bra kombo. 

Jag får åka och köpa en ny påse hundfoder till Bobbo. Så att han får lite mer mat i magen. Men hur ska jag få hem påsen?

Deppigt värre

Trots hög dos med smärtstillande har jag varit urkass i ryggen idag. Hos napprapaten fick jag en snabbkurs i rygglära. Alltså en förklaring varför de inte masserar bort mina krampande muskler. Vilket betyder att jag gick ifrån stället närmare 600kr fattigare och lika ont i ryggen. Det som gjorde mest ont var att han förklarade att mitt tillstånd kunde vara alltifrån en vecka till ett par år. Att min smärta kommer bölja fram och tillbaka och det enda jag kan göra är att äta starka piller och att promenera. Nu i kväll kom jag på att om jag går på tå med högerbenet kan jag nästan gå rakt. Mitt vänstra ben är väl närmare 8cm längre än mitt högra för tillfället. Och det beror bara på krampande muskler. Marcelo har lagat mat och nattat barn, jag fortsätter att sova i soffan. Jag har fått förbud att träna explosiv träning som fotboll och judo. Jag ska nästan lyssna på det. Just nu vill jag bara bli bra. I morgon ska jag till jobbet. Tur att jag inte har ett tungt jobb! På eftermiddagen kommer mina bästa vän med sin undergörare datorn och ska behandla mej. Jag har stora förväntningar på att få hjälp! Hon gjorde mej tillfälligt smärtfri med den när jag hade diskbråck. Nu ska jag deppa ensam i soffan tills jag somnar. Klockan fem i morgonbitti ringer klockan för att jag ska kunna ladda med smärtstillande innan jag ska lämna ungar på dagis och ta mej an en arbetsdag. Det är inte kul att vara jag just nu.....