Pluto hos veterinären

Jag trodde när jag åkte till ortopeden idag att han skulle säga:
-Jaaa du, det är nåt som inte är som det ska här. Jag tror vi behöver gå in och korrigera. Det blir konvalescens på det här hela sommaren. Jag är ledsen, men bara han läker bra så blir det bra sen. Kanske att du kan komma igång lite smått till hösten....

I väntan på veterinären

Det var inte vad han sa. Han sa saker jag aldrig räknat med. Det han faktiskt sa fanns inte med på världskartan. Det var det jag skrev nyss som gällde, eller typ cancer så vi skulle få ta bort honom, det var mina tankar innan besöket. I verkligheten hände:
 I början var allt ganska positivt. Jag trodde nog att det var ett korsband som var på väg att gå av. Men Arne lät så optimistisk när han sa att nej, leden är helt stabil. Men så knastrade det lite konstigt. Och han klämde och kände och kunde konstatera att visst var det förändringar i benet. Nåt var inte bra där inne. Jag var glad för om man hittade "nåt" så kan man fixa det. Svårare när de hittar "inget".

Efter röntgen i väntan på svar

Så vi röntgade. Om och om igen. Pluto halvsov. Han ryckte till vid alla ljud och vid lätt beröring. Men han sov. Sen kom dundersmällen. Det jag inte var beredd på. Detta "nåt" var inte "nåt" som i singular. Det var i plural. Det var livsförändrande!

Vissa människor har hund som sällskap. Vissa har hund som redskap. Vissa har det som intresse och med ett mål. Jag är nånstans däremellan. Jag har hund som en familjemedlem men framförallt har jag det som mitt intresse. För några veckor sedan sa jag att jag egentligen inte är intresserad av att ha hund som familjehund och vara utan träning och tävling. Jag har hund för att jag tycker det är kul, precis 
som vissa tycker det är kul med styrketräning eller simning eller fotboll. Jag har hund som intresse. Nu orkar och kan inte Bobbo axla mitt intresse längre. Han har pensionerats efter lång och trogen tjänst, nu är det min tur att serva honom. Pluto skulle nu ta över hans roll. Pluto är en kul hund att träna och tävla. Han är duktig, villig och mån om att vara tillags. Sommaren 2013 var tanken att Pluto skulle få blomma ut. Han är 3år. Sin starka, nyfikna och uppåtgående tid. Vi skulle starta i flera klasser i agility, vi skulle upp i högsta klassen i freestyle och tanken var nog att klara klass3 i lydnad mot slutet av året. Jag ville så mycket och jag kände verkligen att om jag bara fokuserade på Pluto så kanske jag skulle kunna nå mina högt flygande planer. Och skulle jag inte det så hade jag nästa år på mej. Ha detta i din tanke när jag sedan berättar vad ortoped Arne sen sa.

Fast han inte sa det som jag säger så sa han det när han bevarade mina frågor; Pluto ska aldrig mer tävla. Pluto får aldrig mer träna agility. Pluto får inte göra trix som innebär rörelser som snurra eller tvära kast. Han får simma. Han får gå i skogen. Han ska opereras och framtidsutsikterna är att hans kropp kommer att slitas ut väldigt fort. Det kan ta 3 år, det kan ta 7 år. Men hans kropp kommer inte hålla.

Den akuta skadan är en trasig menisk i höger knä. Den ska de operera när svullnaden lagt sej. En mindre skada är hans vänstra knä som dessutom har pålagringar och en menisk som inte är optimal. Det i sej är tråkigt och förhindrande men tillsammans med att hans höftledskulor har kraftiga förändringar, delvis dysplasi men även andra förändringar som kroppen skapat i sina försök att kompensera, gör att han är en trasig hund. En mycket trasig hund. Jag frågade om jag fick köra lite lydnad. Först sa han nej, men så 

Lydnadstävling förra sommaren. kanske vi kan starta
nångång igen. Eller kanske inte.

ändrade han sej lite på den punkten. Undvik hoppen och tvära kast så klart att han måste få träna huvudet med. Jag tolkar det som att jag kan inte hårdsatsa på att få en lydnadshund, men jag kan sakta, sakta träna in momenten med många vilodagar och ändå få tävla litegrann. Och om jag förstod det rätt ska han springa mycket i skogen så kanske kan jag få lura in mej på nåt inofficiellt jaktprov eller så får jag väl börja med viltspår som alla andra, jag gillar ju inte spår..... Om jag förstod Arne rätt så är det viktigt att Pluto håller sej musklad, men inte för musklad. Hundar som Pluto, muskelösa bjässar, med för mycket muskler orsakar för tunga partier som sliter på kroppen.

Så snygg blir man inte
 när man gråter i bilen.

Jag har gråtit. Jag har tyckt synd om mej själv. Eftermiddagen har gått åt att sörja mina krossade drömmar, vältra mej i självömkan. Jag valde ganska snabbt att tillåta mej själv att känna alla känslor. Min son tröstade mej i bilen. Barnen förstod men förstod inte. I början var allt nattsvart. För mej. Pluto var mest groggy. Men nu framåt kvällskvisten bekymrar jag mej mer för hur han kommer må. Hur ont kommer han ha. Inte nu och inte runt operationen. Det gör ont, men det går över. Jag menar för resten av hans liv. Jag tänker på Ingela och med sin Guldhund, de har klarat det. Slitit tillsammans men klarat det. Men hon har också andra hundar att köra. Jag kommer ha....ingen. Jag tänker på grannen som valde bort livet när det onda gjorde att ett normalt hundliv inte längre var möjligt. Var går min gräns? Var går Plutos gräns? Kommer människor förstå varför jag behåller honom, kämpar för att han ska få ett drägligt liv? Kommer folk förstå om jag beslutar en dag att det är nog för honom? Jag funderar också kring mina känslor. Hur kommer jag vara om jag inte får utöva mitt intresse? Hur kommer jag vara som matte, kamrat, familjemedlem mot mina hundar när jag har ingen? 

Det är så lätt för andra att säga att det kommer funka. De festa har fler hundar, eller möjligheten att skaffa en hund till som de kan träna. Jag har inte det. Törs jag verkligen släppa in en hund i huset så länge jag har Pluto? När Bobbo en dag inte finns kvar kommer jag sakna ihjäl mej, men en sak kommer jag tycka är skön och det är att slippa vakta mot hundslagsmål. Konflikterna kommer vara över. Och jag kommer inte behöva fundera, vara på spänn, jag kan bara vara. Att föra in en ny hund i ekvationen....... jag vet inte. Dessutom har slagsmålen fått Marcelo att säga total nej till två hundar samtidigt för all framtid.

Pluto gillar att var med. Vara en i familjen.

Funkar det med lydnaden och apporteringsträning och kanske viltspår är alla dessa farhågor onödiga. Men kommer det slita på hans kropp så det inte går att träna... ja då står jag där med alla mina rädslor och all min ledsamhet. I slutändan vill jag att Pluto ska ha ett bra liv. Ett innehållsrikt liv. Han är ingen Bobbo, Pluto kan vara en familjehund och må psykiskt bra av det så länge han får vara med. Frågan är bara om han kan vara det utan för mycket smärta?