En ensam promenad ihop

Att ha en son som är på disco fem meter från spåret är ju inte helt fel. Bobbo och jag tog nästa samma runda som igår, fast idag i mycket mer maktligt gå-tempo. Shit vad härligt det är att komma ut efter en heldag på jobbet! Den vackra blå himmel gjorde mej nästan religiös. Jag älskar att titta upp. Upp mot trädtopparna, upp mot himlen. Vi gör det för sällan, tror jag. Vi tittar bort, mot horisonten, men lite för lite upp. Titta upp och känn förändringen i kroppen!

Bobbo gick helst själv i spåret.

För Bobbos del hade jag lika gärna kunnat stanna kvar vid bygdegården och han hade kunnat löpa själv i spåret. Han var totalt ointresserad av att gå tillsammans. Så jag gick själv och han gick själv. I 2.5km var vi lite ensamma tillsammans. Lite på nåder väntade han in mej ibland. Märklig känsla det där. Det brukar ju vara han och jag, men inte idag. När vi kom tillbaka så var det en hel skock med tjejer som struntade i 

Bobbo mitt bland skocken av barnen, alla väldigt nöjda.

discot och hellre kastade med en plånbok som Bobbo fick apportera. En del hundrädda vågade också på att leka med honom. Så han var omåttligt populär. Min vackra fina Bobbo.