Peppande ord

I dag var jag på Dog & People. Jag var i de krokarna på en anställningsintervju och jag visste på en gång att jag ville in och prata en stund. Efter första chocken i måndags har jag intagit en försvars position där jag egentligen tycker att det är löjligt att jag är ledsen. Herregud, han får ju fortsätta leva och och jag kan ju träna litegrann. Största oron ligger nu mest i att han inte ska få en dräglig vardag, tänk om...

Men så var jag och hälsade på Eva, Frida och Lina. Vi pratade nästan en hel timme. Och det var så skönt. Adelia har kommit med hejarop och tröstande ord på facebook och det tillsammans med samtalet idag gör att det känns bättre. Jag har mer hopp nu än tidigare. Det går att leva vidare. Det går att hitta en normalitet i det som inte är friskt.

Så tänker jag att jag kan vara en resurs nu. Eftersom jag själv inte kan tävla så mycket kan jag ju funktionära mycket mer, jag kan anordna den där freestyle tävlingen jag har funderat på sen i höstas. Jag funderar på att erbjuda mej att bli allmänlydnadsinstruktör, agilityn gör för ont att instruera i ännu, men visst kan jag hålla kurser. För en dag kommer jag att komma tillbaka. Med en ny hund, med nya mål och väldigt mycket mer erfaren. Då ska jag börja från början, med valp och jobba grunder från start. Tills dess ska jag bli rikare på erfarenhet med den underbara hund jag har.