I dag fick vi det sorgliga beskedet att en fin, fin människa inte längre finns ibland oss. Våran Janne, pappa, son, vän, tränare, medmänniska har valt att släcka lågan på sitt ljus. Och vi som står bredvid är chockade, arga, ledsna och undrar om det funnits något vi hade kunnat göra annorlunda.
Janne är i huvudsak mina barns Janne. Han var deras judotränare under lång tid och även om vi inte tränat för honom den senaste tiden så har han en särskild plats i våran hjärtan. För mej var han allra främst en humanist, en människovän, barnens beskyddare och en fantastisk medmänniska. Hans hjärta var stort och med sina skånska, skorrande RRRR hade han alltid ett skämt på lager, ett vänligt ord och han hade alltid tid för barnen och modet att säga ifrån när han tyckte att vi vuxna var orättvisa mot våra småttingar.
Det vi föräldrar slogs av var hans enorma kärlek till sin son. Janne hade så mycket kärlek i sitt hjärta och varje gång hans blick nådde sin sons gestalt så strömmade kärleken och lyckan över att få vara pappa till A ut som blixtrar. Mina tankar, våra tankar, går till A idag. Vilket kval, vilken sorg han måste känna. Vi som kände Janne och A genom judon och inte så mycket på det helprivata planet hoppas att A aldrig kommer tvivla på sin fars kärlek och att han aldrig kommer känna skuld eller undra vad han hade kunnat göra annorlunda. För enligt Janne så fanns det inget bättre barn än just hans son.
Därför kan jag vara arg på honom, för att han lämnat sin son som är i en så känslig ålder ensam med alla frågor och känslor. Hur kunde han göra det när han är en så känslosam och älskande individ? Man gör inte så mot sitt barn. Och det smärtar så djupt att han trots sin enorma kärlek och beundran över sitt barn, valde, trots att han visste hur ont det skulle smärta i A, så kunde han inte se en utväg, så han valde att ta sitt eget liv. Vad var det som gjorde så ont? Jag känner så mycket sympati och sorg för hans smärta. Det måste ha varit så hemskt för honom, annars hade han inte valt att göra så här. Han hade inte valt den utvägen. Jag kan fortfarande inte förstå. Det är en vecka sedan det hände. Men det var idag vi fick veta.
När jag berättade för barnen blev det helt tyst. Hur förklarar man ett självmord för så små barn? Mittimellan N började gråta, Stora N satt helt stum och stirrade framför sej. I sitt inre fick de hemska bilder om knivar, blod och trasiga hjärtan. Jannes hjärta måste ha varit trasigare än vi trodde, men inte så som barnen började se framför sej. Så vi pratade om hur det kan ha gått till. Sanningen är att jag vet inte. Lilla N tittade på sin systers tårar, det såg ut som om hon inte visste om hon skulle skratta eller börja gråta. Men tillslut sken hon upp och så sa hon;
- Då är ju Janne uppe hos tía Chela. Då kan ju de hälsa på varandra. Och båda är ju snälla så då kan de lära känna varandra och vara snälla mot varandra!
Sedan följde en diskussion om hur stjärnor pratar med varandra där uppe på himlen. Tårarna avstannade och istället för en ledsam stund så blev det en glad minnesstund över en oerhört fin människa. Barnen har fått konfronterat döden mycket nu de senaste månaderna. Och det sätt de gör det på, genom sorg och glädje är fantastiskt att få ta del av. Men hur sorgligt vi än tycker att det är, hur mycket vi än kommer sakna honom så har Janne en familj, sin son, sin fd fru, vänner och släktingar som lider oerhört mycket mer än vad vi gör. Det är de jag tänker på. Deras tårar jag känner i mitt sinne, deras förlamning och jag hoppas de kan hitta ur sitt svarta hål en dag om en snar framtid. Janne är en person att sakna.
Vi saknar dej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar